Hem » Den responsiva staden

Social responsivitet

 

Det var inte så mycket monumenten och palatsen som gjorde intryck på honom som historiens vittnen, utan snarare det namnlösa liv som skapat denna storstad likt ett korallrev – dess ödesmättade substans. Han kände sig därför särskilt väl till mods i de kvarter som vuxit upp mot arkitekturens alla regler och som här och där fogats samman under århundradenas lopp. Otaliga var de anonyma människor som här hade levt, lidit och känt glädje. Otaliga människor bodde fortfarande här. Detta hade även förts över till själva murverket. Den inneboende kraften var oerhört förtätad, rent av mirakulös.[1]

 

I tider av renässans för stadsliv och offentliga rum har det blivit alltmer nödvändigt att undersöka nya slag av urbant handlande – spontant och planerat — och att omvärdera de tankemodeller som länge använts som redskap för att förstå staden. Gerard, hjälten i Ernst Jüngers bok Farligt möte, är förtrollad av en stad som vibrerar av generationers liv, en kraft som på ett mystiskt sätt sugits upp av dess väggar. Hans upplevelse av de fattiga arbetarkvarteren är ett slående exempel på vad Johan Asplund kallar social responsivitet.[2] Enligt Asplund är social responsivitet inte begränsad till direkt interaktion mellan individer utan innefattar högst påtagligt materiella artefakter och strukturer. En ”äkta plats” responderar, menar han, och väljer Friluftsmuseet utanför Köpenhamn som exempel. I en lagård från Schleswig-Holstein väcks de djur och människor som en gång levde där till liv för honom. Han hör korna röra sig i sina bås och känner lukten av gödsel och halm.

När Finn Werne[3] skriver om ”platsernas respons” refererar han till Asplund. För Werne är platsens mening – kunskapen, känslorna och upplevelserna – helt avgörande. Därmed är användarnas minnen lika viktiga för platsen som de materiella och rumsliga egenskaperna hos den byggda miljön. Det förefaller som responsivitet förutsätter en engagerad interaktion – och i detta uppstår något mellan människor och byggnader. Villkoren för en sådan interaktion förändras över tid när arkitekturen, stadskulturen och människors ”mentaliteter” förändras.

Vad betyder då social responsivitet i dagens stadslandskap? På vilka sätt visar den sig, dvs vilka slags fenomen är intressanta här – t ex inom ramen för människors spontana och ofta gränsöverskridande agerande, inom den urbana mainstreamkulturen (vad nu det är) och i de aktörers verksamhet som utformar och bygger stadens rum? Och vilka kunskapsprocesser kan medverka i byggandet av den responsiva staden? Först vill jag emellertid placera in själva begreppet social responsivitet i den tankevärld där jag menar att den hör hemma, nämligen fenomenologin och dess sätt att närma sig människors samspel med tingen – i tid och rum.


[1] Jünger 1987. Det här är ett citat som följt mig allt sedan jag skrev min avhandling, Mellan hemmet och världen (1994).

[2] Asplund 1987

[3] Werne 1987