Book navigationWho's online
There are currently 0 users and 0 guests online.
|
Vem har rätt att sätta spår i staden?Vår tids urbana miljöer framstår ofta som färdiga och opåverkbara. Mycket av den arkitektur som kommit till sedan mitten av förra århundradet kännetecknas av ödslighet och stora kala ytor. Materialen är ofta stumma och sterila. Människor rör sig längs fasader utan fönster och dörrar, förflyttningar som blir till renodlade transportsträckor.[1] Även mer intensiva och innehållsrika platser karaktäriseras inte sällan av hårda, glänsande och avvisande ytor. Stadens form och materialitet ter sig ofta som likgiltig gentemot det urbana rummets användare.
I naturen är det annorlunda. Här är omöjligt att röra sig utan att lämna spår efter sig. Grässtrån böjs, kvistar bryts, fotspår lämnas i den fuktiga jorden. Där djur och människor ofta förflyttar sig vindlar stigar och där de vilar formas legor eller röjs lägerplatser. Människor bygger för att skydda sig och sina husdjur mot väder och vind, mot rovdjur och mot andra människor. Karaktäristiskt för den ursprungliga arkitekturen är att den är antropomorf, men inte i betydelsen människoliknande utan som bokstavligen formad efter människans mått och av hennes händer.[2] I jordbrukssamhället blir hela landskapet till på detta sätt, genom ett dagligt arbete som pågår generation efter generation och genom djurens förflyttningar och betande. De äldsta vägarna är bokstavligen kostigar, roliga att köra på, som i ett direkt kroppsligt möte med topografin – och farliga om det går för fort. Naturens och jordbrukets landskap låter sig ständigt omformas av människors handlingar, samtidigt som människor formas av de landskap de lever i. Enligt den fenomenologiske filosofen O F Bollnow finns ursprunget till ordet rum (ty: Raum) i verbet röja (ty: räumen). Språkligt sett har alltså det abstrakta ”rum” sina rötter i konkret mänsklig aktivitet.[3] Etymologiska härledningar som denna saknar egentligen bevisvärde för ordens nutida innebörd eftersom betydelsen ligger i den aktuella användningen. I det här fallet kan ursprunget i ”röja” alltså inte användas till att fastslå hur människors förhållande till rum bör vara. Det hindrar dock inte att ordets etymologi kan tas till utgångspunkt för reflektioner om hur rum kommer till. För mig är således rum en ständigt pågående process snarare än något fast och färdigt. Också det vi kallar arkitektur blir till först när den tas i bruk. Ordet plats innefattar allt detta: både föränderligheten och ibruktagandet. Den responsiva staden är en idé som bygger vidare på den forskning jag bedrivit de senaste åren inom ramen för flera forskningsprojekt. Mitt delprojekt inom Det offentliga rummets gränsöverskridande potential i den segregerade staden handlade om invånarnas taktiker för att övervinna planeringsmodernismens tillkortakommanden i Flemingsberg. Bebyggelseenklaverna åtskiljs av mellanrum och restytor som dels bildar barriärer och dels ger rum för appropriation. Spontant uppkomna genvägar visade sig ha en stor betydelse för att binda samman stadsdelen. Invånarna producerar därmed rent konkret sin livsmiljö och mot alla odds uppstår en säregen responsiv relation till det urbana landskapet. Förflyttningar som ett aktivt sätt att förhålla sig till staden var ett viktigt tema i EU-projektet Agora – Cities for People. I fokus var de deltagande städernas viktiga stråk och deras utbud av kultur och kommers. Forskningsarbetet blev en tankeställare för oss arkitekter som ofta tolkar det offentliga rummet i termer av platser med huvudsakligen stationära aktiviteter. Mobilitet är en grundförutsättning för stadsliv och att promenera det mest framträdande sättet att ta del av staden offentliga rum. Trots att stora delar av detaljhandeln flyttat in i (ofta externa) köpcentra tycks det rörliga gatulivet – allt ifrån vanliga promenader till skejtares och traceurers mer extrema praktiker – öka i popularitet i städernas offentliga rum. I artikeln Att skriva på stadens hud kartlade jag ”gatans bibliotek” längs det studerade stråket, de texter och bilder i form av (olagliga) affischer, annonser, stickers, schablonmålningar, graffiti och tags.[4] Det pågående forskningsarbetet MobiScape[5] innefattar bl a studier av mobiltelefonen som urbant redskap. Mina preliminära resultat tyder på att mobiltelefonin intensifierar ett spel mellan närvaro och frånvaro i rummet. Den har en stor potential att – genom användarnas allestädes tillgänglighet – göra staden åtkomlig för sina invånare – samtidigt som den engagerade mobilanvändningen (i stunden) fjärmar dem från den konkreta platsen.[6] Erfarenheterna från bl a dessa projekt har riktat mitt intresse mot det som de Certeau kallar ”konsumenternas produktion”, i det här fallet att stadens invånare ofrånkomligen är aktiva och taktiska medskapare av det urbana rummet. [1] Men, måste jag nyansera, Nationalbiblioteket i Paris, med sina fyra vinklade boktorn och sin interna tallskog, är exempel på att monumentalitet och storskalighet i rätt sammanhang också kan vara varm, generös och poetisk. [2] Byggandet av klineväggar kan tas som exempel: På en flätning av grenar, ris och halm slås och smetas lera på väggens ut- och insidan samtidigt. http://www.ts.skane.se/fakta/bondernas-hus-paa-1600talet [3] Bollnow 1990, Wikström 1994 [4] Wikström 2006 [5] MobiScape (Mobilities and Meeting-Places in the New Urban Landscape) innefattar forskningprojekten Trajectories and Places in the New Urban Landscape (FORMAS) och The Lived Urban Landscape – urbanities, architecture and tactics of movement (VR), 2006-2009. [6] Wikström 2009 [7] Litteratur om nya offentliga uttryck, om taktiska/mobila interventioner (se t ex Doina Petrescu som arbetat med mobila odlingsplatser på rivningstomter i Paris, se t ex http://www.re-public.gr/en/?p=60 och http://www.urbantactics.org/projects/ecobox/ecobox.html, båda besökta 2009-10-20) och etablerad alternativkultur (Maria Hellström har skrivit sin avhandling om Christiania i Köpenhamn, 2006). [8] Jag tänker här bl a på företeelser som parkour, skejtning, cykelakrobatik (”riding”) osv [9] Lina Olssons avhandling Den självorganiserade staden (2008) [10] Jacobson & Barenthin Lindblad 2003, Carlsson 2007, Lemoine & Terral 2005, Wikström 2006 [11] Wikström 2009, och vidare referenser i denna. [12] Borden & al (red.) 2002, Bech-Danielsen & al 2004 [13] Pallasmaa 1996, Leach 1999, Till 2009 [14] Bauman 2000, Hajer & Reijndorp 2001 [15] Hultman 2002, Söderlind 1998, Yimby [http://www.yimby.se/Default.aspx], besökt 2009-10-20. [16] Bech-Danielsen & al 2004; Boeri & al 2001; Kolb 2008, Nielsen, T & al 2004; Schumacher & Koch, 2004
|
Ubiquitous computing and social media Gatans gränssnittLite tillspetsat i journalistisk anda – men mina tankar kring spår och markerngar på stadens väggar som uttryck för konkret demokrati presenteras bland nyheterna på Malmö högskolas webbplats. In Swedish only: News about my thoughts on "the responsive city" on the Malmö University website.
A subtle revolutionSome thoughts about video calling going mobile: video interaction phase three. Du har rätt att sätta spår!"Det offentliga rummet. Ett begrepp som stöts och blöts. Men vad är det egentligen för rum som är offentligt? Och vad innehåller det? Vad är det som får ta plats och vilken plats tar det? " I den första artikeln av tre i Malmö fria tidning är det jag som intervjuas av Danina Mahmutovic, frilansjournalist som studerar journalistik på Skurups folkhögskola.
San Francisco work and leisure15-17 December 2009 I visited San Francisco and, more precisely, the Mission where my sister lives. Apart from just being a tourist, I spent quite a lot of time taking pictures of all the varieties of markings that are so abundant in the Mission district. I documented everything from large and permanent murals (if that is the right word for paintings on wood sometimes covering whole buildings) to hasty and short-lived drawings. I also found types that were completely new for me. The Mission really has walls that talks — the responsivity of its streets is almost too much. More about this later on! K-märkning av / national monument protection of GRAFFITIEtt seminarium om graffiti, fysisk planering
|