Den rörliga människans stadslandskap

Ett nytt stadslandskap?

De tätortsmönster som vuxit fram sedan flera decennier innebär att den gamla åtskillnaden mellan stad och land alltmer har upplösts. Också pendlarsamhället med dess stjärnformiga uppbyggnad med stadskärna i mitten och satelliter i periferin börjar se annorlunda ut. Vad är centrum och vad är periferi i vår tids urbana nätverk? Kan man tala om ett nytt stadslandskap?

Det är framför allt den fysiska mobilitet som möjliggörs av bilen och av olika former av kollektivtrafik som ger nya möjligheter, dels till nya sätt att lokalisera verksamheter — externa stormarknader och arbetsområden är bra exempel, dels till att välja var man vill bo och var man vill jobba eller utbilda sig.

Urban sprawl, dvs de glesa och splittrade tätortsmönster som utvecklades i västvärlden efter andra världskriget, innebär att den traditionella och täta staden kompletteras med andra förtätningar. Ibland utgör dessa regionala kärnor med en bred uppsättning funktioner, ibland av bebyggelseområden som mer eller mindre renodlats för en enda verksamhet. Att bo i ett område med småhus eller flerbostadshus och med begränsad tillgång till lokal service är ett villkor som delas av många människor idag. Att förflytta sig, ibland över stora områden, är då en daglig nödvändighet.

Med trajektorier avser kulturgeograferna — den lundensiske tidsgeografen Torsten Hägerstrand är det stora namnet här — människors förflyttningsbanor i tid och rum. De dagliga förflyttningarna sätter hemmet i fokus. Hemmet eller bostaden är baslägret som de flesta av oss var dag återvänder till. Det sätter gränser för hur vidsträckta våra dagliga förflyttningar kan vara.

En viktig fråga inom forskningsprogrammet är hur användningen av mobiltelefonen och andra bärbara kommunikationsredskap spelar in i detta sammanhang. Innebär nya mobila media att människor hittar bättre, förflyttar sig annorlunda och möts på nya sätt i det nya stadslandskapet? Man kan förvänta sig att bärbara kommunikationsredskap minskar hemmets betydelse som basläger. Människor är i mindre grad beroende av att återvända hem för att nå andra eller bli nådda per telefon. Istället kan de improvisera möten på andra platser, var som helst i stadslandskapet. Mobilen kan leda till en större spontanitet i förflyttningsmönstren och ett ökat utnyttjande av det offentliga rummet.

Mobilitet

I det nya stadslandskapet är möjligheterna att förflytta sig helt grundläggande. Idéerna när det gäller mobilitet är bl a hämtade från den brittiske sociologen John Urry som menar att det traditionella samhällsbegreppet inte längre är giltigt. Det är alltför fixerat vid geografiskt avgränsade enheter, menar han, i en tid som i allt högre grad präglas av rörlighet. Urry skiljer mellan tre former av mobilitet:

Kroppslig och materiell mobilitet

Här handlar det dels om de globala flödena av människor och ting som bl a ifrågasätter nationen som användbar avgränsning när man vill förstå hur samhället fungerar.

Dels handlar det om de dagliga förflyttningar som präglar alltfler människors tillvaro och som gör beskrivningar baserade på fysiskt och administrativt avgränsade områden — stadsdelar, byar, bostadsområden, städer — otillräckliga när man vill teckna bilden av människors vardagsliv.

Virtuell mobilitet

Det är de imaginära förflyttningar vi gör med hjälp av när vi sätter oss i förbindelse med människor och platser i när och fjärran. Telefonen är fortfarande det viktigaste redskapet här, men den får alltmer konkurrens med andra snabba media — e-post, chattande, videokonferenser — nya möjligheter utvecklas hela tiden!

Med mobilen kan vi göra virtuella förflyttningar samtidigt som vi rör oss i det konkreta rummet.

Fantiserad mobilitet

är de förflyttningar vi gör i tanken och fantasin — när vi med hjälp av en bok, en film på bio eller på teve går upp i en annan värld. Även denna mobilitet är tillgänglig för oss när vi förflyttar oss eller befinner oss i det offentliga rummet — pocketboken, teveskärmen på kaféet eller på flyget, DVD-filmen i datorn, talböcker, radio- och teveprogram som vi kan ladda ner i MP3-spelaren eller mobiltelefonen.

 

Konnektivitet

Konnektivitet handlar om att övervinna både avstånd och topografiska hinder i det urbana landskapet – men också att utnyttja dess morfologiska möjligheter. Jag inriktar mig här främst på stadslandskapet, men principerna är desamma i det lantliga landskapet. Gatan – och dalgången – erbjuder stråk för säkra och bekväma förflyttningar, medan genvägar ofta består av riskabla förbindelser genom mörka gränder eller över bergskammar. För varelser som vi, hänvisade till att röra oss i markplanet, är alla avstånd hodologiska, dvs relaterade till vägar och stigar. I urbana såväl som rurala miljöer åtskiljs människor av avståndens och de materiella hindrens friktion. Människor har i alla tider försökt övervinna sådana hinder och mer avancerade kulturer har byggt upp system av optiska signaler, budbärare och transportörer av försändelser. Sedan mer än hundra år sedan har elektroniska media snabbat på kommunikationen och gjort det möjligt att interagera över stora avstånd i realtid. Mobiltelefonen är det senaste steget i denna utveckling. Men det är ett viktigt steg eftersom hela befolkningar nu har möjlighet att kommunicera med hjälp av en apparat som lätt går ner i fickan – i stort sett oberoende av tid och rum.

 

Här kommer jag främst att intressera mig för mobilen som ett redskap för konnektivitet. Med konnektivitet menar jag de sätt på vilka det urbana landskapet länkas till varandra – geografiskt, elektroniskt, konceptuellt och mentalt – och hur människor gör för att nå de platser de vill ha tillgång till. Jag tänker då främst på de platser vi delar med andra. Det är platser som (offentliga eller ej) lockar med stadsliv, spänning, shopping, kulturella evenemang och gemenskap. Konnektivitet har också implikationer för demokrati: Det handlar om hur människor ur skilda samhällsklasser, generationer, etniska grupper och subkulturer kan delta i formandet och omformandet av samhället. Här är mobiltelefonin intressant som redskap för att möjliggöra möten mellan människor, snarare än som kommunikationsmedium i sig. Mobiltelefonin förbättrar mycket påtagligt det urbana landskapets konnektivitet, vill jag hävda.

Responsivitet

I tider av renässans för stadsliv och offentliga rum har det blivit alltmer nödvändigt att undersöka nya slag av urbant handlande — spontant och planerat — och att omvärdera de tankemodeller som länge använts som redskap för att förstå staden. Gerard, hjälten i Ernst Jüngers bok Farligt möte, är förtrollad av en stad som vibrerar av generationers liv, en kraft som på ett mystiskt sätt sugits upp av dess väggar. Hans upplevelse av de fattiga arbetarkvarteren är ett slående exempel på vad Johan Asplund kallar social responsivitet. Enligt Asplund är social responsivitet inte begränsad till direkt interaktion mellan individer utan innefattar högst påtagligt materiella artefakter och strukturer. En ”äkta plats” responderar, menar han, och väljer Friluftsmuseet utanför Köpenhamn som exempel. I en lagård från Schleswig-Holstein väcks de djur och människor som en gång levde där till liv för honom. Han hör korna röra sig i sina bås och känner lukten av gödsel och halm.

 

När Finn Werne skriver om ”platsernas respons” refererar han till Asplund. För Werne är platsens mening – kunskapen, känslorna och upplevelserna – helt avgörande. Därmed är användarnas minnen lika viktiga för platsen som de materiella och rumsliga egenskaperna hos den byggda miljön. Det förefaller som responsivitet förutsätter en engagerad interaktion — och i detta uppstår något mellan människor och byggnader. Villkoren för en sådan interaktion förändras över tid när arkitekturen, stadskulturen och människors ”mentaliteter” förändras.

 

Med social responsivitet avser Asplund att människors sällskaplighet är oupplösligt förknippad med förmågan till gensvar. Min användning av begreppet fokuserar på det sociala samspel som förmedlas genom stadens materialitet. Responsivitet ska alltså inte tolkas i termer av förprogrammerad eller automatisk respons på materiella stimuli utan som en komplex inter­aktion med den materiella omgivningen som förutsätter att människor ingår i ett socialt sammanhang. Asplunds begrepp social responsivitet tar jag till utgångspunkt för att skissera en pragmatisk teoretisk konstellation, ett knippe teoretiska ansatser som kan medverka till att kontextualisera och fördjupa analysen av relationerna mellan människor och stadsrum. Medan Asplunds resonemang leder till en ganska exklusiv bestämning av ”äkta platser” vill jag betona människors förmåga att — trots allt — skapa mening även i torftiga, närmast sterila miljöer. Jag föreställer mig också de platser som öppnar sig för responsivitet som tillhörande ett mycket brett spektrum, långt utanför associationerna till bondgårdar i Schleswig-Holstein.

 

Vad betyder då social responsivitet i dagens stadslandskap? På vilka sätt visar den sig, dvs vilka slags fenomen är intressanta här — t ex inom ramen för människors spontana och ofta gränsöverskridande agerande, inom den urbana mainstreamkulturen (vad nu det är) och i de aktörers verksamhet som utformar och bygger stadens rum? Och vilka kunskapsprocesser kan medverka i byggandet av den responsiva staden?

Region, segregation och mobiler

Föreställningen om lokalsamhället dröjer sig kvar som en stark tankefigur inom forskning och planering och visar sig bl a som ett tänkande med utgångspunkt i administrativa gränser. I människors dagliga liv spelar sådana gränser en mindre roll. Att passera kommungränsen blir ett problem först för den som ska beställa färdtjänst. ##(fotnot) Utanför (det som jag föredrar att kalla) de lokala sammanhangen finns den traditionella stadskärnan som attraktionspunkt. Det var inte den enda, visade det sig. Flera av mina intervjupersoner föredrog exempelvis att göra inköp i andra regionala kärnor än Stockholms city. Ett par av studenterna använde sina månadskort för att åka till Kista och gallerian där. Denna typ av mobilitet förändrar relationen centrum - periferi och gör det meningsfullt att tala om "det nya stadslandskapet". Regionens invånare har alltså tillgång till en hel konstellation av centra som konkurrerar om deras uppmärksamhet. Alla dessa centra tycks sträva efter att efterlikna det breda utbud av varor och tjänster som tidigare var unikt för den äldre stadskärnan.

Föreställningen om lokalsamhället är problematisk också på ett annat sätt. I schablonbilden hänger det samman, rumsligt och socialt. Det är "vår by" eller "vår lilla stad". Detta är nästan alltid en falsk bild. Särskilt i modernismens stadlandskap består "det lokala" av åtskllda delar — enklaver — som är främmande för varandra. Av mina intervjuer i Flemingsberg framgår att det intilliggande bostadsområdet ibland uppfattades som främmande och något som man helst undvek. Enklaverna innehåller dessutom sällan verksamheter som riktar sig till andra än de egna invånarna. De utgår i första hand "grannskapsenheter". I Flemingsberg förflyttade sig människor sällan genom "främmande" enklaver utan följde vägar och stigar i mellanzonerna. Med utgångspunkt i enstaka incidenter kan enklaver på ett förenklat sätt behängas med etiketter som "skräpig", "smutsig", "hotfull" och "farlig". Flera av de intervjuade beskrev grannområdena med sådana schabloner. Så länge människor inte ens rör sig genom vissa delar av den nära omgivningen har de naturligtvis ingen möjlighet att justera sina uppfattningar om grannområdena. Därför spelar mobilitet och rumsliga förutsättningar för förflyttningar en viktig roll ur ett segregationsperspektiv.

Det offentliga rummet

De mötesplatser som har undersökts inom forskningsprogrammet analyseras i termer av det offentliga liv som ingår i människors vardag. Arbetet i det gemensamma projektet ”Det offentliga rummets gränsöverskridande potential i den segregerade staden” – tillsammans med sociologer, planerare och arkitekter — har vidgat perspektiven på vad det offentliga rummet kan vara.

Det handlar inte bara om gator, torg och parker m fl — de rum som Ordningslagen i första hand räknar in (även om §2, punkt 4 öppnar sig för bredare tolkningar). Det offentliga rummet kan sägas bestå av en hel skala av miljöer:

Min forskning beskriver hur invånare i de områden som undersökts tar del av, omformar och utvecklar dessa olika offentliga rum.

I studierna ingår de offentliga platser som människor införlivar i sina dagliga förflyttningar, vilka slags möten de ger möjlighet till och vilken betydelse de har i deras tillvaro.

Mobilen och stadslandskapet

Mobiltelefonen är av särskilt intresse i det urbana landskapets sammanhang. Karaktäristiskt för den är bl a att den gör det möjligt att ägna sig åt virtuella förflyttningar samtidigt som man befinner sig på resa. Den ökar också människors tillgänglighet för varandra — man behöver inte längre befinna sig hemma eller på jobbet för att bli nådd — och gör ett brett utbud av information tillgänglig för människor var de än befinner sig. Hypotetiskt sett har den — eller kommer den att få — en grundläggande betydelse för människors möten i det glesa urbana landskapet. I det täta, traditionella staden underlättas möten av geografisk närhet, täta flöden av människor och starkt frekventerade noder. I mer utspridda urbana strukturer kompenseras bristen på sådana egenskaper av mobilens kapacitet för navigering och koordinering.

Också i det offentliga rummets perspektiv spelar mobiltelefonen sannolikt en viktig roll. Å ena sidan är människor idag alltmer upptagna i mobilsamtal eller SMS-konversationer, vilket förändrar både deras  handlingsmöjligheter och det offentliga rummet atmosfär. Här kan man tala om en slags frånvaro eller t o m privatisering mitt i det gemensamma. Det är en frånvaro som paradoxalt nog kan vara både högljudd och störande. Å andra sidan är det kanske just för att de har tillgång till mobil som de befinner sig här — i det offentliga rummet — och inte sitter hemma och väntar på att han eller hon ska ringa!