Vilka begrepp kan användas för att beskriva människors vardagsliv i tider av hög rörlighet? Hur konstrueras individernas urbana landskap? Kan man säga att mobilitet både förenar eller splittrar? Vad karaktäriserar platser där människor med helt olika bakgrund möts?
Det som med nödvändighet sker när regioner blir större och arbetsmarknader växer är att människors individuella platsvärldar blir mer utdragna i rummet. Med platsvärld menas här den uppsättning noder som ingår i vars och ens dagliga förflyttningar, t ex jobbet, lunchrestaurangen, dagis, skolan, mataffären och gymmet. I samma takt som resavstånd och restider blir längre och hela uppsättningen av signifikanta platser mer utspridd minskar sannolikheten för att människor ska dela mer än en av dessa platser.
Etniskt och klassmässigt präglade mönster för bosättning bidrar till att olika gruppers signifikanta platser bara undantagsvis överlappar varandra. Men också människors dagliga trajektorier tenderar att "gå skilda vägar". En studie genomförd av Malmö Stad visar att det är fullt möjligt att vara malmöbo ur en grupp utan att mer än undantagsvis korsa de vägar som malmöbor ur andra grupper följer. En fallstudie i Ålborg pekar på liknande mönster av segregerad mobilitet. Trots den omtalade — och eftersträvade — ökade rörligheten tycks inte människors kontaktytor breddas.
Malmöstudien pekade också på hur kommunal lokalisering av verksamheter kan förstärka sådana tendenser. Man upptäckte t ex att lokaliseringen av svenska för invandrare innebar att eleverna rörde sig i samma perifera delar av staden där de var bosatta.
Integrerande urbana rum, finns de sådana? I forskningsprojektet "Det offentliga rummets gränsöverskridande potential" upptäckte forskarna några sådana. Effektivast tycktes de kommersiella offentliga rummen vara. Kista galleria med dess "food court" attraherade kunder från angränsande hyreshus- och villaområden och därtill anställda på IT-företagen i Kista och andra företag i närområdet. Även idrottevenemang kan spela en liknande roll.
De viktigaste integrerande rummen i det dagliga livet är förmodligen kollektivtrafikens rörliga rum (bussar, tågvagnar) som förflyttar sig genom funktionellt, etniskt och klassmässigt olika miljöer där nya passagerare ansluter och andra stiger av. Beroende på hur stadslandskapet är skiktat och hur linjerna dras kan de integrerande effekten bli mer eller mindre stark.
Karaktäristiskt för det moderna västerländska samhället är att de platser där människor bor, arbetar och tillbringar sin fritid sällan överlappar varandra som i det traditionella lokalsamhället. I det gamla jordbrukssamhället var människor upptagna i olika sysslor, men även då de inte arbetade tätt tillsammans kunde de se, höra eller på annat sätt erfara de andras aktiviteter. Tätorterna av idag är funktionsseparerade och i viss mån även regionerna. Eftersom människors platsvärldar blivit alltmer individuella, betyder ökad pendling och längre avstånd att den djupare inblicken i de andras platsvärldar försvagas (samtidigt som tillgången till många olika platser ökar). Många människor känner vi uteslutande i egenskap av antingen grannar eller arbetskamrater eller föräldrar till andra barn på dagis osv. Genom samtal — eller möten på oväntade platser — fogar vi långsamt ihop sådana fragment till mer sammanhängande mönster.
Att bryta detta mönster kräver särskilda initiativ, som att bjuda hem arbetskamraterna, locka med en granne till gymmet eller bjuda kassörskan från mataffären på fika. Initiativ som dessa faller sig sällan naturligt utan kräver en betydande social talang och övertygelse.
I en förening där jag var medlem fanns den av många medlemmar uppskattade traditionen att efter mötet gå ut på lokal. Denna utflyttning i den öppna offentligheten kan ses som ett sätt att skapa mer överlappning mellan individers platsvärldar och samtidigt åstadkomma en uppluckring av fasta sociala roller.