Exempel 3: Genvägar är inte senvägar: Taktisk mobilitet i modernismens överskottslandskap.

Den spanska arkitekten Ignasi de Sola-Morales introducerar i en text det franska uttrycket terrain vague.[1] Med det menar han de otydliga, obestämda och marginella områden i det urbana landskapet som arkitekturdiskursen ofta bortser från, t ex övergivna eller outnyttjade delar av industriområden och förortsmiljöer. Han noterar att medan konstnärer och fotografer fascineras av sådana miljöer, ser arkitekter dem som mark som väntar på att exploateras, ordnas och göras nyttiga och meningsfulla.

I de obebyggda områdena mellan olika bebyggelseenklaver i Flemingsberg och på de öppna ytorna inom dem är människor i rörelse, ibland på planlagda gång- och cykelstigar, ibland på spontant upptrampade stigar och genvägar. Oplanerad eller överbliven mark, kanske lämnad som expansionsytor eller bullerzoner, ibland med rester av gamla byggnader och anläggningar, lockar till sig invånare i alla åldrar, indragna i alla möjliga aktiviteter. Andra avskräcks av den fulhet eller de risker de uppfattar i sådana områden. Det är just dessa mer eller mindre överblivna ytor – på planerarspråk ofta benämnda restytor eller impediment – jag har utforskat.

 

Mitt i Flemingsberg: En redan välutnyttjad yta (mopedcross, cirkus, långtradarparkering, husvagnstomt) väntar sedan 1970-talet på framtida exploatering.

Restytorna i Flemingsberg består av stora ytor av oklippt gräs, slänter där den vilda floran tagit över, buskbevuxna områden och kvarlämnade fragment av “natur”. Skötseln är obefintlig eller billigast möjliga, vilket också förklarar en viss skräpighet. Därför hittar man här också allehanda spår av användning: rester av kojor som barn har byggt, spår av promenader med hunden, kärleksmöten och grillfester. Genvägar – som trampats diagonalt över ängar, remsor av skogsmark, dåligt utnyttjade parkeringsplatser och branta sluttningar – förbinder viktiga målpunkter.[2]

Med utgångspunkt i empiriska studier i Flemingsberg studerade jag i min forskning egenskaperna hos sådana åtskiljande remsor och ytor. De vore en förenkling att enbart betrakta dem som barriärer. Restytorna separerar visserligen bebyggelseenheterna från varandra, men de förbinder dem också och ger utrymme för olika aktiviteter utanför det ordnade stadsrummet. De ingår i det öppna stadsrum som karaktäriserar modernismens bostadsbyggande. På samma sätt som öarna i en skärgård på en gång åtskiljs och förbinds av havet, är den modernistiska planeringens enklaver både sammankopplade och separerade av mellanrummen.

Restytor tillskapas vanligen som en negation: För att förhindra att gränsvärden för buller överskrids avsätts en bullerzon mellan bostadsområdet och trafikleden. Skyddszoner längs motorvägar och järnvägar, markremsor som skiljer ett bostadsområde från ett annat, mark som avsatts för framtida byggande eller bara blivit över; alla kännetecknas de av att inte explicit utformas för en aktivitet eller verksamhet. På så sätt är restytor vanligen ogestaltade eller indirekt formade.[3]

Vilka möjligheter att överskrida gränser – mellan geografiska områden och människor med olika kultur och social status – kan man upptäcka i det nya stadslandskapets restområden? Och vad tillför begreppet social responsivitet till hur vi reflekterar över sådana transgressioner? Det finns flera orsaker till att restytor skulle kunna vara viktiga rum för gränsöverskridande möten:

• De utgör övergångar och kopplingar – men också gränser och barriärer – mellan olika delar av stadslandskapet. Att passera genom dem innebär bokstavligen att korsa gränser. Som kantområden bidrar de till det yttre intrycket, de rum vi först möter när vi närmar oss en enklav. Särskilt stockholmsregionens skogsbevuxna remsor ger ett intryck av hus i naturen. Som mellanzoner ”tillhör” de det ena eller det andra av två näraliggande delområden.
  

• De representerar mark som inte regleras av en utförlig och detaljerad ordning utan snarare erbjuder en betydande handlingsfrihet. Som mer eller mindre övergivna eller outnyttjade områden är de sällan föremål för ägarens fortlöpande kontroll. Det är inte alltid lätt att veta vilka regler som gäller och vem som är huvudman. De ger därför utrymme för aktiviteter som inte tillåts i den välordnade stadsmiljön för att de är alltför platskrävande, störande eller pinsamma. De möjliggör oväntade möten mellan människor som i sitt handlande går utanför sina ”normala” rollbeteenden. De möjliggör handlingar som undandrar sig föräldrars, lärares, grannars och myndighetspersoners kontroll. Som fragment av ”natur” eller som av naturen återerövrad mark erbjuder de bio­toper som ibland uppvisar en stor artrikedom.
  

• Även om de ibland regleras av stadsplaner, utgör de det indirekta resultatet av planerat byggande och befinner sig i den yttersta periferin av arkitekters och planerares intentioner. I ett figur-bakgrundsschema utgör de den bakgrund som bara under vissa omständigheter slår över i förgrund och blir till Gestalt. Det kan förklara varför de i samband med stadsförnyelse- och förtätningsprojekt helt enkelt uppfattas som exploaterbar mark. Strävan efter att göra restytor ”användbara” kan leda till konflikter med den spontana och av planerarna ibland helt okända användningen.
  

Dessa nedslag väcker frågan: restyta för vem? När man avlägsnar sig från arkitekturens och planeringens perspektiv kan överskottsytor eller impediment i realiteten visa sig vara användbara för vissa människor. De kan innehålla platser av betydelse i deras dagliga liv och få en laddning som börjar likna den som hemmet vanligen har. Kort sagt, de rum som undersöks och diskuteras i min text är restytor blott ur ett bestämt perspektiv eller inom en viss diskurs. Därigenom kan de också upptäckas av och bli meningsfulla platser för individer och grupper. Det framtida ödet för den här sortens rum är i sista hand avhängigt vilka aktörer som har den egentliga makten att klassificera det urbana rummet som det ena eller det andra, att besluta över dess användning och att initiera förändringar.

 

Varma sommarnätter samlas tonåringarna på denna bergknalle mitt i Grantorp och festar – med hög ljudvolym till de närboendes irritation

Studierna i Flemingsberg visar att människor i högre eller lägre grad tar restytor anspråk och gör bruk av de möjligheter som de erbjuder. Här består de som jag redan påpekat ofta av ”natur” eller åtminstone fragment av skogs- eller ängsmark, klippor och backar. De utgör markytor som ligger i direkt anslutning till de områden som vårdas av förvaltarna och som använda av många. Men vanligen betraktas sådana oklart definierade rum inte som offentliga. Diskursen om offentliga rum innefattar sällan det obearbetade landskapet. I de fall detta landskap framträder som natur i någon bemärkelse är det istället den hävdvunna allemansrätten som aktualiseras och som – inom vissa ramar – ger enskilda personer tillträde till privatägd mark.

Flemingsberg kan beskrivas som en ”arkipelag av enklaver”, av rumsligt avgränsade enheter för boende, industri, kommers, forskning och utbildning osv. Vilka slags territorier och vilka rumsliga praktiker kan man hitta i det hav av mellanrum som omger dessa öar?

Undersökningen av Flemingsbergs restytor utfördes i tre steg. I det första besökte, observerade och fotograferade jag alla ytor som inte tillskrevs bestämda funktioner och/eller var föremål för regelbunden skötsel. Jag ville skaffa mig en överblick över alla varianter av restytor och var särskilt uppmärksam på alla aktiviteter eller spår av aktiviteter som gick att upptäcka. Resultatet blev en enkel typologi över restytor[4], ett antal observationsanteckningar och en stor samling fotografier. För de mer detaljerade undersökningarna i steg 2 valde jag två utsnitt av Flemingsberg, nämligen den östra delen av Grantorp och den norra delen av Visättra, båda bostadsområden ur miljonprogrammet och nära knutna till restytor med sinsemellan något olika karaktär. Fältarbetet i denna fas innehöll detaljerade observationer och en kartläggning av gångstigar och signifikanta platser inom respektive restytor. Nu fotograferade jag och gjorde fältanteckningar på ett mer systematiskt sätt. De kartor jag ritade lades in som lager på (ortogonala) flygbilder. De viktigaste stigarna dokumenterades i text och bild. Under det tredje steget tillämpade jag det jag lärt mig om Flemingsbergs restområden när jag genomförde intervjuer med ett tjugotal personer som bodde, arbetade eller studerade i stadsdelen. Jag gjorde också intervjuer med nyckelpersoner inom planering, bostadsförvaltning, föreningsliv och projektverksamheter. Förutom att intervjuerna gav mig nya fakta om restytorna bekräftade de i hög grad de intryck jag fått i samband med observationer och dokumentation.

 

Ett nätverk av genvägar binder samman östra delen av Visättra med dess omvärld. De gula linjerna markerar de spontant upptrampade stigar som förkortar avstånden mellan bostadskvarter och angränsande industri- och rekreationsområden.

I min undersökning av restområdenas användning och innebörder framträder de spontant upptrampade gångstigarna som de allra tydligaste spåren av vardagligt bruk. All appropriation[5] av markytor som inte har en permanent beläggning och som innebär att människor verkligen är kroppsligt närvarande (till skillnad från ett estiskt avnjutande på distans) lämnar spår i form av slitage, vanligen som stigar men också som nötning på attraktiva platser, t ex klippor eller andra utsiktspunkter. Jag har framför allt intresserat mig för informella gångstigar, eftersom de erbjuder vissa möjligheter till förflyttning som annars saknas i en stadsdel som Flemingsberg. Det går att med linnéansk systematik särskilja fyra huvudtyper av sådana stigar, nämligen genvägar, tillträdesstigar, promenadstigar och sidostigar.

Genvägar kan man hitta överallt i Flemingsberg, särskilt där människor måste korsa mellanzoner för att nå de huvudsakliga platser som ingår i deras dagliga förflyttningsscheman. Man kan hitta dem mitt i stadsdelen, närhelst de reguljära gång- och cykelvägarna gör stora omvägar och är opraktiska att följa. De uppstår närhelst ett bostadsområde saknar direkta förbindelser till angränsande områden. På andra ställen sneddar de över rätvinkliga hörn och förkortar gångavståndet mellan två platser. Genvägar tycks i första hand hänga samman med vardagens rutinmässiga förflyttningar. Genom att ta en genväg sparar man tid och ansträngning. Den viktiga effekten av genvägar är att de förbättrar stadslandskapets rumsliga konfiguration. På så sätt visar de på bristerna i det planerade och byggda trafiksystemet som i miljonprogrammets stadsdelar ofta har en trädliknande och hierarkisk struktur. Genvägarna förvandlar detta till ett nätverk av förbindelser som ger kortare gångavstånd och större valfrihet vid förflyttning. Ur den rumsliga konfigurationens perspektiv kan man skilja på två slag av genvägar: Genom att den utgör en ny länk mellan bostadsområdet Visättra och det angränsande industriområdet gör genvägen att gångavståndet mer än halveras. En sådan länk förändrar drastiskt den rumsliga ordningen.[6] Det stora antalet stigar som skär över hörn medför kanske att fotgängaren sparar några steg men förändrar inte konfigurationen mer än marginellt.

 

Stigar trampas upp av olika skäl: för att göra vägen kortare, för att nå kojan, klippan eller gläntan i skogen, för att promenera med hunden eller bara för att det saknas en trottoar.
 

Tillträdesstigar leder till viktiga platser i överskottslandskapet. I Flemingsberg ger sådana stigar främst tillträde till attraktiva målpunkter i ”naturen”. I Visättras kantområden leder en smal stig till en koja som barn har byggt. Till klippor och andra spännande platser för andra stigar. Men så vitt jag kan se tenderar tillfarter att bli delar av ett nätverk av stigar och blir därigenom svåra att skilja från nästa kategori. Tillträdesstigarna verkar i hög grad uppstå genom barns lek. Det är i leken som barn upptäcker de egendomliga träd, stubbar, klippblock och gläntor som de kan fantisera om, uppehålla sig vid och göra till utgångspunkt för sina äventyr. Tillträdesstigar gör överskottslandskapets kantzoner tillgängliga, dvs remsorna närmast den mark som är planerad och skött.

Promenadstigar slingrar sig ofta fram genom kantområden och mellanzoner. En av dem följer till exempel i skogen längs östra kanten av Visättra, osynlig från bostadshusen. Promenadstigar är uttryck för andra typer av förflyttningar än de som leder från en plats till en annan. De kan vara en del av någons joggingstig, erbjuda en trevlig väg för promenaden med hunden eller för att få lite frisk luft, känna lukten av gräs och jord och lyssna på fåglarnas kvitter. Flemingsberg innehåller också spår av det gamla jordbrukssamhället och promenadstigarna följer ibland de delvis övervuxna resterna av gamla kostigar, av skogs- och markvägar. För den som har öppna sinnen är sådana stigar och vägar särskilt attraktiva. På promenadstigarna i Flemingsberg kan man möta äldre män och kvinnor som trampar fram över stenar och rötter, unga män som leker med sina hundar, killar på mountain bikes, stavgångare och svampplockare.

Sidostigar finns längs flera av matargatorna och genomfartslederna i Flemingsberg där gångbanor saknas på den ena eller båda sidorna av vägen. De används framför allt för det dagliga livets rutinmässiga förflyttningar. Informella trottoarer är först och främst en konsekvens av att vägar som utformats exklusivt för biltrafik leder mellan platser som är viktiga målpunkter också för fotgängare. När det framstår som mer attraktivt att gå till fots längs bilvägar istället för att följa de planerade gångstråken har vi förmodligen att göra med grundläggande missförstånd i planeringsprocessen. Längs Hälsovägen leder till exempel både en sidostig närmast vägen och parallellt med denna ytterligare en spontant upptrampad stig i restområdet – närmast en buffertzon – intill vägen.

De informella stigarna i Flemingsberg är uttryck för speciella varianter av social responsivitet som innefattar att anonymt medverka i en omvandling av det urbana landskapet.[7] Vilka potentialer för att överskrida gränser och, mer specifikt, för transgression av skrankor mellan människor med olika kultur och social status går då att återfinna i det nya stadslandskapets restområden? Jag ska summera mina erfarenheter genom att formulera tre frågor, frågor som både utgör spekulativa tolkningar och frågeställningar för fortsatt forskning och praktik inom arkitektur och stadsplanering.[8]

1. Vad innebär det att analysera restytornas praktiker i termer av svag appropriation, användarnas produktion och taktiker? Den flyktiga karaktären av sådana praktiker motsägs av den relativa permanensen av de rutiner som etableras och de spår som dessa lämnar efter sig, inte minst i form av olika slags informella stigar. Dessa upprätthålls som del av en informell kultur som är mer eller mindre osynlig för markägare, planerare och beslutsfattare och därför också sårbar för deras handlingar.
   

2. Hur kan dominans förstås i restytornas sammanhang, där man har att göra med en överlappning mellan urbana och rurala regelsystem – regler som inte bara upprätthålls av myndigheter utan också av olika grupperingar bland invånare och andra användare? Denna dominans, som också förmedlas av dem som gör bruk av den otydligt definierade marken, tolererar uppenbarligen ”svag” appropriation och inbegriper direkta och indirekta förhandlingar mellan olika användare.
   

3. Vilken potential för att stödja och uppmuntra en fredlig samexistens mellan olika befolkningsgrupper ger appropriationen av restytor som de ter sig idag – och vilka möjligheter öppnas eller förloras genom olika planerade åtgärder, alltifrån förändrade skötsel- och underhållsrutiner till uppförande av ny bebyggelse? Potentialen för att tillskapa mångsidigt användbara, oömma platser på gränsen mellan bebyggda områden och rester av ”natur” är utan tvivel en av Flemingsbergs viktigaste tillgångar.
   

Den responsiva staden, som den visar sig i detta tredje exempel, är diffus i konturerna, överlagrad av oklara regelsystem, vilande anspråk, kommunala sparbeting och svag kontroll men har samtidigt en betydande välanvänd och outnyttjad potential som biotop, rekreationsområde, experimentyta, platsvärld och dessutom expansions- och förtätningsyta. Den öppnar sig främst för ett taktiskt bruk, utan förhoppningar om permanens, men har i praktiken visat sig kunna bära snart halvsekellånga relationer till älskade platser.[9]