Social responsivitet och fenomenologi

Med social responsivitet avser Asplund att människors sällskaplighet är oupplösligt förknippad med förmågan till gensvar. Min användning av begreppet fokuserar på det sociala samspel som förmedlas genom stadens materialitet. Responsivitet ska alltså inte tolkas i termer av förprogrammerad eller automatisk respons på materiella stimuli utan som en komplex inter­aktion med den materiella omgivningen som förutsätter att människor ingår i ett socialt sammanhang. Asplunds begrepp social responsivitet tar jag till utgångspunkt för att skissera en pragmatisk teoretisk konstellation, ett knippe teoretiska ansatser som kan medverka till att kontextualisera och fördjupa analysen av relationerna mellan människor och stadsrum. Medan Asplunds resonemang leder till en ganska exklusiv bestämning av ”äkta platser” vill jag betona människors förmåga att — trots allt — skapa mening även i torftiga, närmast sterila miljöer. Jag föreställer mig också de platser som öppnar sig för responsivitet som tillhörande ett mycket brett spektrum, långt utanför associationerna till bondgårdar i Schleswig-Holstein – eller Schwarzwald för den delen.

Att stadens responsivitet, som Werne påpekar, uppstår mellan människor och andra människor, ting, strukturer och rum leder tankarna till olika fenomenologiska perspektiv. Den enligt min mening mest relevanta diskussionen förs i O F Bollnows Mensch und Raum. Det han kallar stämningar är nog det fenomen som tydligast illustrerar detta förhållande mellan materialitet och mänsklig närvaro eftersom de så uppenbart existerar ”mellan” människor och rum.

Enligt Bollnow finns, som redan berörts, ursprunget till ordet rum (ty: Raum) i verbet röja (ty: räumen). Språkligt sett har alltså det abstrakta ”rum” sina rötter i konkret mänsklig aktivitet.[1] I min förståelse av rummet står dess skapande — som kan vara konkret eller mentalt — i centrum. Rummet är en ständigt pågående process snarare än en produkt. I konsekvens med det menar jag att arkitekturen, vad vi arkitekter än vill tro, blir till först när den tas i bruk. Och detta ibruktagande innebär ibland en hård dom över arkitekturen — och ett hårt straff för generationer av användare. I stadens sammanhang, när vi t ex talar om platser, är detta synsätt mera självklart. I platsen är vi som användare med nödvändighet involverade och föränderligheten accentueras ständigt i relation till det bestående. Bollnows auktoritativa behandling av ”det levda rummet” är djupt inbäddat i en kontinental fenomenologisk diskussion och innehåller konkreta betraktelser över såväl rummets olika modus som aspekter av landskapet och huset. Den fenomenologiska traditionen finns också i bakgrunden till flertalet betydande tankeriktningar som behandlar rum, platser[2] och städer.

Men fenomenologin som förståelseform har sina begränsningar. Den tenderar att individualisera varat i världen till mentala tillstånd och upplevelser. Det hindrar inte att många tänkare utvecklat fenomenologin bortom sådana begränsningar. För Heidegger är t ex fenomen inte endast något som man betraktar och skaffar sig olika perceptioner av utan en verklighet att kroppsligen ge sig i kast med. Jag förespråkar hur som helst pragmatiska kombinationer av fenomenologi och andra teoribyggen som på skilda sätt förmår att konceptualisera rum, tid, ting och görande. Den fortsatta texten innehåller några förslag till sådana interaktioner.