Vem har rätt att sätta spår i staden?

Vår tids urbana miljöer framstår ofta som färdiga och opåverkbara. Mycket av den arkitektur som kommit till sedan mitten av förra århundradet kännetecknas av ödslighet och stora kala ytor. Materialen är ofta stumma och sterila. Människor rör sig längs fasader utan fönster och dörrar, förflyttningar som blir till renodlade transportsträckor.[1] Även mer intensiva och innehållsrika platser karaktäriseras inte sällan av hårda, glänsande och avvisande ytor. Stadens form och materialitet ter sig ofta som likgiltig gentemot det urbana rummets användare.

I naturen är det annorlunda. Här är omöjligt att röra sig utan att lämna spår efter sig. Grässtrån böjs, kvistar bryts, fotspår lämnas i den fuktiga jorden. Där djur och människor ofta förflyttar sig vindlar stigar och där de vilar formas legor eller röjs lägerplatser. Människor bygger för att skydda sig och sina husdjur mot väder och vind, mot rovdjur och mot andra människor. Karak­täristiskt för den ursprungliga arkitekturen är att den är antropomorf, men inte i betydelsen människoliknande utan som bokstavligen formad efter människans mått och av hennes händer.[2] I jordbrukssamhället blir hela landskapet till på detta sätt, genom ett dagligt arbete som pågår generation efter generation och genom djurens förflyttningar och betande. De äldsta vägarna är bokstavligen kostigar, roliga att köra på, som i ett direkt kroppsligt möte med topo­grafin – och farliga om det går för fort. Naturens och jordbrukets landskap låter sig ständigt omformas av människors handlingar, samtidigt som människor formas av de landskap de lever i.

Enligt den fenomenologiske filosofen O F Bollnow finns ursprunget till ordet rum (ty: Raum) i verbet röja (ty: räumen). Språkligt sett har alltså det abstrakta ”rum” sina rötter i konkret mänsklig aktivitet.[3] Etymologiska härledningar som denna saknar egentligen bevisvärde för ordens nutida innebörd eftersom betydelsen ligger i den aktuella användningen. I det här fallet kan ursprunget i ”röja” alltså inte användas till att fastslå hur människors förhållande till rum bör vara. Det hindrar dock inte att ordets etymologi kan tas till utgångspunkt för reflektioner om hur rum kommer till. För mig är således rum en ständigt pågående process snarare än något fast och färdigt. Också det vi kallar arkitektur blir till först när den tas i bruk. Ordet plats innefattar allt detta: både föränderligheten och ibruktagandet.

Den responsiva staden är en idé som bygger vidare på den forskning jag bedrivit de senaste åren inom ramen för flera forskningsprojekt. Mitt delprojekt inom Det offentliga rummets gränsöverskridande potential i den segregerade staden handlade om invånarnas taktiker för att övervinna planeringsmodernismens tillkortakommanden i Flemingsberg. Bebyggelse­enklaverna åtskiljs av mellanrum och restytor som dels bildar barriärer och dels ger rum för appropriation. Spontant uppkomna genvägar visade sig ha en stor betydelse för att binda samman stadsdelen. Invånarna producerar därmed rent konkret sin livsmiljö och mot alla odds uppstår en säregen responsiv relation till det urbana landskapet. Förflyttningar som ett aktivt sätt att förhålla sig till staden var ett viktigt tema i EU-projektet Agora – Cities for People. I fokus var de deltagande städernas viktiga stråk och deras utbud av kultur och kommers. Forskningsarbetet blev en tankeställare för oss arkitekter som ofta tolkar det offentliga rummet i termer av platser med huvudsakligen stationära aktiviteter. Mobilitet är en grundförutsättning för stadsliv och att promenera det mest framträdande sättet att ta del av staden offentliga rum. Trots att stora delar av detaljhandeln flyttat in i (ofta externa) köpcentra tycks det rörliga gatulivet – allt ifrån vanliga promenader till skejtares och traceurers mer extrema praktiker – öka i popularitet i städernas offentliga rum. I artikeln Att skriva på stadens hud kart­lade jag ”gatans bibliotek” längs det studerade stråket, de texter och bilder i form av (olagliga) affischer, annonser, stickers, schablonmålningar, graffiti och tags.[4] Det pågående forsknings­arbetet MobiScape[5] innefattar bl a studier av mobiltelefonen som urbant redskap. Mina preliminära resultat tyder på att mobiltelefonin intensifierar ett spel mellan närvaro och frånvaro i rummet. Den har en stor potential att – genom användarnas allestädes tillgänglighet – göra staden åtkomlig för sina invånare – samtidigt som den engagerade mobilanvändningen (i stunden) fjärmar dem från den konkreta platsen.[6] Erfarenheterna från bl a dessa projekt har riktat mitt intresse mot det som de Certeau kallar ”konsumenternas produktion”, i det här fallet att stadens invånare ofrånkomligen är aktiva och taktiska medskapare av det urbana rummet.

Som uppslag relaterar Den responsiva staden framför allt till två områden. Det första är mest vidsträckt och innefattar staden och modernismens utbredda och splittrade urbana landskap, det offentliga rummet, produktionen av rum, platsens fenomenologi samt materialitet i relation till handling. Det andra är mer begränsat och rör nya urbana kulturyttringar som främst bygger på olika gruppers och individers egna initiativ. Medan det första utgör ram och lägesbestämning är det andra i fokus för min nyfikenhet.

Det finns en ganska omfattande forskning om ”etablerad” urban alternativkultur – från all­aktivitetshus till alternativa samhällen – medan taktiska och mobila interventioner är om­debatterade men föga utforskade.[7] Det nya rörliga stadslivet har gränsöverskridande akrobatiska inslag som fått stor uppmärksamhet.[8] Småbutiker är viktiga mötesplatser som under provisoriska förhållanden växer fram i modernismens bostadsenklaver.[9] Gatukonst och markeringar av olika slag är ett icke sanktionerat berättande som provocerar och vitaliserar.[10] Mobil­telefonin och andra bärbara media medverkar i en omvandling av det offentliga rummet.[11]

Inom arkitekturdiskursen har intresset ökat för att upptäcka och utforska staden som upplevelse och erfarenhet.[12] Kritiken är ibland hård mot arkitekters och stadsplanerares gängse angreppssätt med dess fokus på visuell presentation (eller förförelse), dess avsaknad av mer subtil sinnlighet och materiell närvaro samt dess nedärvda skräck eller förakt för användarnas inblandning.[13] Det offentliga rummets tillkortakommanden uppmärksammas också.[14] Ny­urbanismen – i idé och genomförande – är ett tema för forskning och debatt som pekar på svårigheterna att inom ramen för det existerande urbana landskapet förverkliga alternativa stadsformer.[15] De ibland splittrade och diffusa rummen i det nya urbana landskapet möter sedan länge kritik men utforskas och kartläggs också med stor nyfikenhet.[16]

Med utgångspunkt i ett antal exempel försöker jag i denna text ringa in några av den urbana responsivitetens förutsättningar och möjligheter. Jag tar upp den ökande klyfta som jag tycker mig se mellan å ena sidan människors förväntningar på aktivt deltagande i stadsrummet och, å den andra, den slående frånvaron av möjligheter till responsivitet som många (men långt ifrån alla) nutida arkitekters och designers arbeten kännetecknas av. Artikeln utmynnar i en skiss till nya responsiva stadsrum, platser som alla stadens invånare kan medverka till att forma och ge uttryck.