Social responsivitet – en meningsfull ansats?

De tre exemplen uttrycker tillsammans en vidd av möjligheter till tolkning av social responsivitet. Asplunds begrepp pekar för det första ut något som vi kanske redan är medvetna om men som han lyfter fram och gör synligt på ett särskilt sätt: en rik möjlighet att relatera till och bli involverad i en plats. För det andra pekar begreppet i olika riktningar — långt fler än Asplund själv utvecklar — och därför måste varje tillämpning fördjupas och byggas på med hjälp av ytterligare begreppsliga redskap. Exemplen handlar — märker jag nu — om stadens responsivitet alltifrån ett mer eller mindre osynligt samspel, över bekräftande markeringar till användarnas konkreta materiella rumsskapande (räumen). Sedda ur arkitekters och planerares perspektiv förutsätter det första exemplet tvärtom distinkt utformning av stadens väggar och konfiguration, det andra ställningstaganden till ”nischer” för gatans bibliotek och det tredje beslut om vad som ska lämnas mer eller mindre obearbetat och öppet för appropriation.

 

Det första exemplet — Entré Malmö — handlar i hög grad om stadsrummets väggar och hur de ”öppnar sig” för interaktion. Här är det möjligt att föra undersökningen vidare i aktant-termer, dvs tillämpa Bruno Latours och andras aktör-nätverksmodell.[1] Latour har t ex i en artikel detaljerat utrett dörren som aktant. En fenomenologisk undersökning av husets öppningar görs av O F Bollnow. Nollis klassiska undersökning av (offentligt) tillgängliga rum i Rom är en drastisk påminnelse om hur den urbana rumsvärlden vidgar sig utanför gatan och torget.

 

Ett helt annat perspektiv som här aktualiseras är den urbana konfigurationen av gator och kvarter, som ju i detta fall drastiskt förändras med byggandet av Entré. Det är alltså också ett fall för Space Syntax och andra rumsliga analysmetoder som kan användas för att mäta förändringar i integration, täthet och kopplingar. En bild av det offentliga rummet kan tecknas genom en sådan analys som också här kan referera till Nollis karta över tillgängliga stadsrum i Rom. I förlängningen av detta synsätt blir vi varse hur det offentliga[2] rummet växer och krymper i takt med dygnets, veckans och kanske också årstidernas rytmer och påminns dessutom om att ett av Lefebvres sista arbeten behandlade stadens rytmologier.[3]

 

1748 års karta över Rom, upprättad av Giambattista Nolli, visar inte bara byggnader, gator och torg utan också de offentligt tillgängliga interiörerna. Utsnitt från http://nolli.uoregon.edu/default.asp

Vi ser här alltså social responsivitet som människors samspel med arkitektur och stadsrum i olika skalor, där byggnaderna kanske kan sägas ha olika tilltal (t ex om bottenvåningen är blind eller transparent)[4] och där kvartersstruktur och gatunät bjuder upp till en slags dans där möjligheter till improvisation inte saknas. Det vore fel att i detta sammanhang utelämna de Certeau och hans syn på oss konsumenter som producenter. Social responsivitet kan här också förstås som taktisk kreativitet. Responsiviteten framträder här som upplevelse och handling (att välja väg, att titta, att stanna upp, att gå in osv). Den visar sig som skiftningar i flödet av människor, som stationär aktivitet — individuellt eller i en folksamling. Den lämnar framför allt spår hos individen som erfarenhet och minne och i den urbana kulturen som berättelser om staden. När gatan och torget töms efter stängningsdags är den därför frånvarande, men på olika sätt: Främlingen saknar helt erfarenheten och minnet av cirkusföreställningar på den grusplan dit platsens invånare vet att en kringresande cirkus alltid återkommer. När torghandeln är slut för dagen är Möllevångstorget tomt på ett för malmöborna signifikant sätt.

 

Det andra exemplet, som ju handlar om spår och markeringar längs ett betydelsefullt stråk i Malmö, lyfter fram helt andra dimensioner av social responsivitet. Här är ”mellan-varon” inte uteslutande ett flyktigt tillstånd som uppstår när människor rör sig i staden. Med markeringar av olika slag införs ett mer beständigt ”mellan”, som visserligen kan skrapas bort samma dag av Gatukontorets nitiska personal men också bli sittande kvar i åratal, tills färgen flagnat ellet blekts, papper och plast brutits ner av solens strålar och spolats bort av vinterns regn. Den illegitima texten är en urban innovation[5] som utnyttjar nischer mellan maktens monumentala uttryck och reklamens upplysta fyrfärgstryck.

 

När man vill reflektera över t ex elskåpet som underlag för urban kommunikation/interaktion är Michel de Certeau en given följeslagare. Hans reflektioner kring ”att ta tillfället i flykten” skänker dignitet och legitimitet åt klisterlapparnas och de små affischernas folk. Här pågår en verksamhet utan vilken staden skulle framstå som alltför välstädad, ett ”rent helvete”. Med Latour kan man här också fundera över hur dessa markeringar ”stabiliserar” olika aktörsnätverk, t ex relationerna mellan ett ännu ganska okänt rockband och deras blivande fans. Stickers och andra markeringar länkar lätt över till olika former för digital interaktivitet: webbsidor, e-postadresser och telefonnummer. För den som väl upptäckt denna miniatyriserade informationskanal öppnar sig en potentiellt vidlyftig och mångskiftande social responsivitet.

 

Här införs alltså – i alla upptänkliga nischer som stadsrummet innehåller — ett tredje rum som uttrycks genom allehanda spår och markeringar och blir till utvidgningar av det offentliga rummet. Med stöd av gatans artefakter etableras så grogrunden för en fortsatt social responsivitet som visserligen ständigt förändras men ändå i någon mån hålls fast — med tejp eller självhäftande klister. Den kan vara lika efemär som i det första exemplet, men också locka till att göra avtryck, att själv skriva på stadens hud.

 

Det tredje exemplet lyfter fram den reellt existerande staden, dvs det glesa och splittrade urbana landskap som utgör den allra största delen av storstadsregionerna och som i ett europeiskt perspektiv fått allt större uppmärksamhet med Schweiz[6] och Holland[7] som intressanta typfall. Det uppmärksammar dels det modernistiska stadsbyggandets och den rationella trafikplaneringens tillkortakommanden, dels människors envisa förmåga att överbrygga hinder och skapa mening i de miljöer de har tillgång till.

 

Stigarna – i termer av genvägar — innebär ett röstande med fötterna som drastiskt omvandlar den av planeringen nedlagda rumsliga konfigurationen. Jag har inte haft tillfälle att göra jämförande Space Syntax-analyser med och utan genvägar men är ändå övertygad om att genvägarna kraftigt modifierar förortslandskapets konfigurationer. Många av dessa stigar märker ut platsen för de reguljära gångvägar som inte finns medan andra pekar på knasigheter i själva planeringen med planskilda kommunikationsnät som uppfattas som hinder, inte används som avsett och därför inte heller ger den trafiksäkerhet som var tanken.

 

Att gena är å ena sidan en individuell taktisk handling: Du ser målet på andra sidan gräsmattan, du betraktar den asfalterade gångvägen som vinklas i 90 grader i dess utkant och du väljer diagonalen, trots att dina strumpor blir fuktiga av daggen i gräset. Du har tagit tillfället i flykten, när ingen representant för fastighetsägaren eventuellt skulle kunna ha negativa synpunkter på din illegitima handling. Så långt är de Certeau med på promenaden. Men, å andra sidan, faktum är att tusentals vandrare redan har tänkt på samma sätt. Du korsar inte en ”jungfrulig” gräsmatta utan följer en upptrampad stig som skevar lite kring den exakta diagonalens riktning. Det du gör är alltså snarare att underhålla och bekräfta ett slags urban anläggning. Är det alltså snarare fråga om en appropriation i Lefebvres mening? Problemet är att Lefebvre ställer så höga krav på det han kallar appropriation när det gäller autonomi, kontinuitet, kontroll osv att tankarna snarare går till Riddarhuset, Folkets hus, byggnader för nykterhets- och frimurarloger, idrottsföreningars sportanläggningar osv. Appropriation ska, menar Lefebvre, ha beständighet över tid och vara det rumsligt materiella uttrycket för en grupps strävanden i samhället. Den som approprierar ska kunna utöva en rimlig kontroll över det som approprierats. Med en lyckad appropriation har en grupp i samhället bestått det Lefebvre kallar trial by space.[8] Genvägen är istället en anonym och sårbar men ändå ofta uthållig appropriation. Det är uppenbart att produkten — dvs själva genvägen — är den viktigaste aktanten i den assemblage eller det aktörsnätverk som här stabiliseras, medan fotgängarna/stigfinnarna faktiskt är utbytbara.

 

I det tredje exemplet på social responsivitet görs en återknytning till en uråldrig relation till landskapet som är grundläggande för allt boende. Stigarna har fundamental betydelse för varje bosättnings överlevnad och det är ju verkligen ironiskt att modernismens bostadsenklaver från 70-talet genererar ett så rikt nätverk av stigar.



[1] Latour 1998, 2005

[2] I ordets allra vidaste bemärkelse!

[3] Lefebvre 2004

[4] Och ur responsivitetens perspektiv är det ju mer än bara lustigt att man talar om blindfönster, om en stum fasad, om en välkomnande entré osv.

[5] Men givetvis inte ny, redan de gamla romarna osv…

[6] Schumacher & Koch, 2004

[7] Nielsen, T & al 2004

[8] Folkets hus-rörelsen är ett väldigt tydligt exempel på vad Lefebvre (1991) menar här.