Exempel 2: Att skriva på stadens hud. Om spår och markeringar längs Östergatan, Malmö.

Malmö, den stad där jag bor och lever, är full av berättelser. En del av dem är malmöbornas minnen som förs vidare i form av anekdoter berättade vid kafébord eller privata fester, i tidningarnas insändare och kåserier, i dokumentärer på radio eller teve. Var och en av oss malmöbor bär på sådana berättelser som präglar vår bild av staden. När vi hör dem, blir vi medvetna om rikedomen i det kollektiva minnet och den ännu inte berättade historien om staden. Det är en historia som sträcker sig fram till vårt eget här och nu: ”Igår, när jag cyklade längs Östra Förstadsgatan, fick jag se…”

Andra berättelser är meddelanden i ord och bild som möter oss på reklamtavlor, löpsedlar, trafikskyltar, informationstavlor och i alla skyltfönster. Staden, som vi känner den, bygger på att varor levereras, säljs och köps, på att de som bor, arbetar och gör inköp här kan hitta vägen och röra sig fritt på gator och torg. Här handlar det om slagkraftiga och lättlästa budskap som ska få oss att välja den ena eller andra produkten, att välja rätt väg och att bete oss korrekt i trafiken. Det är sådana kommunikativa inslag som helt dominerar det offentliga rummet, så också längs det stråk[1] vi arbetat med.

 

Östra Förstadsgatan med trafikskyltar, reklamtavlor och olaglig affischering

Östra Förstadsgatan med trafikskyltar, reklamtavlor och olaglig affischering.

Det finns även berättelser som går att läsa bara om man rör sig långsamt genom staden. De är mindre synliga och ibland svårare att dechiffrera än reklamens och trafikinformationens budskap. När de någon gång uppmärksammas är det nästan alltid i negativa termer, som problem, nedskräpning och förfulning. Vad jag talar om är de spår och markeringar som man kan hitta på vilken gata och i vilken stad som helst – i form av affischer, stickers, taggar och graffiti, men också som t ex upptrampade genvägar och spår av nattligt festande. Det är om innehållet i och betydelsen av sådana oftast oönskade och olagliga markeringar och spår som detta avsnitt i artikeln ska handla. I vilken mening kan detta ”skrivande på stadens hud” ses om uttryck för social responsivitet? [2]

Studier av stadens offentliga rum har nästan alltid inriktats på dess platser. Särskilt torgen har blivit föremål för ingående undersökningar som bidragit med viktiga kunskaper om hur människor använder allmänna platser och hur de kan utformas och möbleras. Till skillnad från sådana statiska studier har Agora – Cities for People betonat stadens dynamik. Stadens invånare och besökare befinner sig oftare i rörelse genom staden än de uppehåller sig på dess enskilda platser. Med hjälp av olika metoder har forskarna i Agora kartlagt delar av denna mobilitet. Ett stråk i staden, som det vi undersökt, är både rumslig struktur och mänsklig mobilitet. Det består både av sammankopplade gatu- och torgrum och av människor som rör sig genom rummen. Stråket innehåller en komplex koreografi av människors egna förflyttningar som ofta bara följer en del av det. Sådana individuella trajektorier[3] ingår i de kollektiva flöden som genereras av vardagens rytmer: trafiksignaler, bussars och tågs ankomster och avgångar, arbetsdagens början och slut, lunchrasten, de dagliga inköpen och många andra. Som invånare i och användare av staden medverkar vi ständigt till dessa flöden.

Den 24-timmarsstudie vi gjorde längs de utvalda stråken i Barcelona, London, Utrecht och vårt eget Malmö visade hur innehåll och intensitet i flöden av fotgängare och cyklister, bilar och bussar, leveranser och bevakning, hade en karaktäristisk dygnsrytm. Att närma sig staden i termer av mobiliteter och rytmer är att konstruera ett nytt och mer dynamiskt perspektiv på den. Med stadens rytmik menas då allt ifrån årstidernas och dygnets naturliga växlingar till butikernas öppethållande och ljussignalernas frekvenser. Denna rörlighet, som kännetecknar alla städer, förutsätter att människor hittar vägen dit de ska. Ett viktigt avsnitt av Agora handlade därför om skyltar och skyltning, vägvisare och informationstavlor. Vi försökte bl a att identifiera de platser där människor är i särskilt stort behov av vägvisning. I det sammanhanget kan olagliga markeringar vara ett hinder när skyltar och vägvisare – som t ex i Barcelona – nästan helt doldes av stickers och andra markeringar. Men markeringar och spår ska inte bara ses som ett problem. I den studie jag själv har gjort framträder de som uttryck för det liv som levs i staden. De spår och markeringar som jag studerat avspeglar stadens rytmik på flera sätt:

  • De berättar om stadens dygnsrytm. Eftersom de betraktas som mer eller mindre olagliga är aktiviteten att klistra, rita eller spreja till stor del hänvisad till dygnets mörka timmar när det av olika skäl är lättare att undgå upptäckt. De kommunicerar också nöjeslivets, kulturens och politikens tidsfönster när de hänvisar till kvällstid, veckohelger, helgdagar och semestertid.
  • De kan även ses som tolkningar av var de viktiga flödena av människor finns. Eftersom de som står bakom markeringarna har som syfte att nå ut med sitt budskap, utgör placeringen av dem en fingervisning om hur dessa individer eller grupper tolkar stadens flöden, dvs vilka placeringar som de hoppas ska ge bäst exponering för den målgrupp de inriktar sig på av det budskap de vill sprida. Graffiti, när den är olaglig, tycks berätta något annat. Eftersom stora graffitiverk är tidskrävande att utföra, söker sig artisterna till platser som är dåligt bevakade. Helst ska de ändå vara exponerade. I det studerade stråkområdet markerar graffitin i allmänhet baksidor och rivningstomter. Oftast lyckas man på ett skickligt sätt ändå uppnå en viss grad av synlighet från de gaturum där de större flödena finns. På samma sätt som man i förlängningen av vissa malmögator kan se fyrtorn, skruvade skyskrapor eller hamnkranar, kan man i änden av andra skymta stora graffitiverk.
  • Spåren av användning berättar mer konkret om var människor rör sig och var olika aktiviteter pågår. Skräp av olika slag, tomma lattemuggar eller ölflaskor, slitage på trappor och blanknötta kanter på elskåp visar att stadsrummet används på andra sätt än de som myndigheterna avsett. Dessa spår, rester, texter och bilder har ett explicit budskap som handlar om stadens kulturella, kommersiella och politiska rytmer: årstider, riksdagsval, storhelger, musik- och teaterutbud.

Vad finns det då för spår och markeringar längs det stråk vi arbetade med?

Affischer ser vi överallt, i professionellt fyrfärgstryck, som datorutskrift eller bara kopierade. Stickers är självhäftande lappar, ibland tryckta, ibland bara en etikett med ett par ord eller en handritad tagg. Upptejpade lappar där man kan riva av en bit med telefonnummer eller e-postadress är vanliga. Taggar, dvs signaturer för en individ eller en grupp graffitiartister sprejas eller målas på husväggar. Graffiti förekommer dels som stora flerfärgsmålningar, dels som små gubbar eller texter. Myndigheternas egen fullt lagliga graffiti visar läget för ledningar av olika slag inför grävningar i gatan.

 


Trappstegen på Värnhemstorgets plattform är preparerade för skateboardtrick.

Spåren av användning är av mångahanda slag. Nötning på och smörjning av trappsteg visar var skejtarna håller till. Kvarlämnade flaskor och muggar, tomburkar och emballage avslöjar var ett improviserat umgänge tagit plats. Att ett elskåp ibland är en möbel att halvsitta emot framgår av att dess framkant är blankpolerad. Festmarschaller lämnar sotiga spår på husfasader och stänk av utspilld paraffin på gatan. På en gammal asfaltyta kan vi avläsa spåren av åratal av reparationer och slitage. Innerstaden, till skillnad från det glesa perifera stadslandskapet, innehåller få ytor av det slag som avslöjar verkliga gånglinjer. Ändå går det faktiskt att hitta väl upptrampade genvägar på ett par ställen längs stråket. Slitage på hårda ytor kan vanligen anas först efter decenniers nötning. Min genväg till stationen är ett osynligt spår av rubbade mineralkristaller, höstlöv och gruskorn, men en lysande stig på min kognitiva karta.[4]

Innehållet i budskapen kan vara politiskt, kulturellt, kommersiellt, högst personligt och ibland främst konstnärligt. De registrerar klubblivet, återkommande musikevenemang, fria teatergruppers föreställningar, politiska möten, yogakurser, sökandet efter ny bostad (med telefonnummer att riva av), efterlysningar av husdjur och erbjudanden om olika tjänster. I samband med valen och första maj intensifieras den politiska affischering, dels på fullt lagliga affischtavlor men i lika hög grad i form av olika olagliga markeringar. Budskapen är alltså information om åsikter eller evenemang, de gör reklam för produkter ofta riktade till subkulturer, föreslår affärsuppgörelser, uttrycker individualitet och förmedlar konstnärliga uppslag och perspektiv.[5] Markeringarna längs stråket konstituerar ett thirdspace,[6] det tredje rum som av olika skäl inte får plats i det etablerade samhällslivet. Men de representerar likväl marknadens, politikens och kulturens offentligheter.

 

Markeringar kan hittas på alla ytor som erbjuds längs gator och torg. I Malmö, i likhet med många städer, är elskåpen den klassiska platsen för icke sanktionerade budskap och kampanjer. Men även mindre ytor som stolpar och stuprör används. På husens fasader hittar man ibland affischer men oftare taggar och, i vissa lägen, graffiti. Också på papperskorgar, P-automater, postlådor och bankomater kan man hitta små affischer, taggar och stickers.

Inom det avsnitt av Malmö som vi studerade är tätheten av olagliga markeringar störst längs huvudgatan och de viktigaste korsande gatorna. Deras placering blir därmed en bekräftelse på att de som klistrar och sprejar rätt uppfattat var flödena av människor är störst. Det finns dock undantag: Placeringen av vissa markeringar tycks uttrycka en bedömning att en viss stadsdel, en korsning eller en viss plats är särskilt viktiga för att kommunicera med andra stadsbor eller besökare. Spridningen av individuella budskap tycks ibland vara mer eller mindre slumpartad medan politiska affischer och stickers kan vara jämnt och systematiskt utplacerade i hela stråkområdet.[7]

Vissa av markeringarna har tydliga referenser i tid och rum: Ett evenemang tar plats vid en bestämd tidpunkt. De platser som hänvisas till finns undantagsvis inom stråkområdet men oftare i staden. Mera sällan finner man meddelanden om händelser i Lund eller Köpenhamn. Webbadresser, e-postadresser eller telefonnummer länkar vidare till platser eller företeelser långt utanför stråket. Överklistring eller övermålning, blekning och slitage samt fortfarande tydbara datum skvallrar om händelser i förgången tid, ibland för flera år sedan. De utnyttjade ytorna blir därmed till palimpsest, där de äldre texternas innehåll ibland kan anas eller kännas igen.

Rikedomen av meddelanden längs stråket skvallrar om ett starkt behov hos individer och grupper i Malmö att uttrycka sig i det offentliga rummet och understryker samtidigt de extremt små möjligheter som finns för de ekonomiskt resurssvaga delarna av kultur- och näringslivet att göra detta på ett lagligt sätt. I hela stråkområdet fanns bara en enda laglig affischpelare för invånarnas egna meddelanden. Den var placerad på Drottningtorget och alltid hårt utnyttjad.[8] Livet i staden utgörs i stor utsträckning av invånarnas taktiker och utnyttjar minsta gnutta av frihet i de strukturer och system som utgår från de starka aktörernas strategiska agerande.[9] Vi möter dessa strategier i stadens strukturella form, i dominansen av kommersiella krafter i dess publika rum, i trafiksystem och kollektiva transporter och, inte minst, i utformningen av det offentliga rummet.

Jag vill påstå att ett av de viktigaste kriterierna för ett ”lyckat” stadsliv är offentliga rum som är öppna för alla stadens invånare. Därför ska förekomsten av allehanda markeringar och spår — hur fula och missprydande de än kan vara — inte i första hand ses som sjukdomssymtom utan som friskhetstecken: de är hälsningar från det myller av människor — individer och grupper, organisationer och småföretag — som är med om att bygga stadens rikedom. Här handlar det om att — ibland mot alla odds — utveckla och vidga det urbana rummets sociala responsivitet. En generös stad låter invånarna skriva på sin hud.



[1] Det EU-finansierade forskningsprojektet Agora – Cities for People hade deltagare från Barcelona, London, Malmö och Utrecht. Jag ingick i en grupp forskare på Institutionen för arkitektur i Lund som samarbetade med Malmö Stad. Projektet handlade om ”capital routes”, dvs städernas viktigaste stråk, deras innehåll, användning och utformning och syftade till att ta fram planeringskoncept relaterade till urban mobilitet, därav begreppet stråk (Persson 2004). 

[2] Detta avsnitt av artikeln en komprimerad version av min ännu ofärdiga uppsats ”Capital Routes and Tactical Spatiality” och bygger på projektets delrapporter samt egna studier i Malmö och Paris. Den finns också publicerad i en något annorlunda version i Malmö Stads slutrapport inom Agora (Wikström 2006).

[3] Tidsgeografiskt begrepp: banor eller förflyttningsvägar (ofta redovisade för ett dygns 24 timmar).

[4] Vattenpölar, utspilld färg, krattning av grusytor och snö kan tillfälligtvis ändra på detta och skapa en fascinerande spårbarhet: [http://tomaswikstrom.nu/image_loop/shortcuts.html]

[5] En jämförande studie (2005) längs rue Marx Dormoy och rue Doudeauville, Paris 18de, uppvisar en snarlik bild, möjligen med starkare betoning av erbjudna bygg- och reparationstjänster och därtill, i vissa gathörn, ett stort antal (av mig) odechiffrerbara lappar med kinesisk text.

[6] Soja 1996

[7] När jag någon gång får tid ska jag jämföra min ganska minutiösa kartläggning med de Space Syntax-analyser av Malmö och stråkområdet som gjordes inom Agora.

[8] Sedan dess har Malmö Stad låtit sätta upp ett antal affischtavlor, ritade av Thomas Hellqvist, ofta i anslutning till frekventerade torg. Ändå är den lagliga affischytan per capita uppskattningsvis mångdubbelt högre i vilken mindre ort som helst utanför storstadsregionerna. Att legalisera affischering på elskåp vore ett stort språng i rätt riktning.

[9] de Certeau 1984