Exempel 1: Entré Malmö och produktionen av bakgator

Entré Malmö är ett nytt köpcentrum i kanten av den centrala staden. Det är alltså placerat mellan den traditionella rutnätsstaden och en periferi präglad av motorleder och annan infrastruktur, bostadsenklaver, köpcentra och industriområden. Denna gränssituation, tillsammans med att projektet introducerar en specifik rumslig ordning gör det särskilt intressant att diskutera i termer av social responsivitet. Det vi ser här tycks vara återkomsten av byggnader med blinda bottenvåningar och en enda entré, dvs strukturer som sluter sig mot det urbana livet och endast erbjuder ett fåtal länkar för interaktion och kommunikation. Det gör det intressant att använda Entré som exempel på kritiska tillstånd när det gäller social responsivitet i staden.[1]

Entré Malmö ur pendlarens pespektiv

Entré Malmö ur pendlarens perspektiv

Entré Malmö är nämligen en avlång, helt rätvinklig volym med tre våningar plus två garageplan som bildar en mur mot Stockholmsvägen. Huvudentrén nås från Pilgatan och Fredsgatan eller direkt från Värnhemstorget via en passage genom Hemköp som nu integrerats med Entré, en triangelformad mellanbyggnad och en ”skywalk” över Fredsgatan. Framför byggnaden, vid Pilgatan, bildas ett triangulärt torg. Mot Stockholmsvägen tillkommer för närvarande en skådepark som tycks anspela på 1600-talets militära fortifikationer, dvs ett ”försvarssystem” av ytterligare några murar framför den som Entré bildar.

Entré Malmö - plan

Stadsplan för Entré Malmö. Källa: Malmö stad.


Entré Malmö ersätter fyra små kvarter som kom att bli inklämda mellan infarten från motorvägen (Stockholmsvägen som kopplar på Hornsgatan) och den gata som nu avslutar rutnätsstaden (Fredsgatan).  Strukturellt sett handlar det alltså om en arkitektur som knyter an till industribyggnader, lager och köplador som ersätter kvartersstadens mer finfördelade rumsliga ordning. Den har vissa likheter med innerstädernas gallerior som också gömmer mångfalden av kommersiella aktiviteter bakom ett fåtal entréer mot gatunätet. Men här finns viktiga skillnader som jag ska återkomma till.

 

Tomten för Entré c:a 2005
Tomten består av fyra sedan 70-talet avrivna kvarter vid Malmös infart från norr.

Det är lätt att inse att den tillgängliga fasaden, dvs de bottenvåningar som kan nås av människor till fots, minimeras med denna lösning. Effekten förstärks av att bara en av Entré Malmös fasader (den mot Fredsgatan) är tillgänglig för människor till fots och att större delen av denna därtill är en blindfasad. En första utgångspunkt för min trevande diskussion om social responsivitet är denna drastiska minskning av gränssnittets yta, dvs ytan av membranet mellan gata och byggnad.[2] Det som här sker på gränsen mellan traditionell stad och mer upplöst periferi är alltså närmast en inbrytning för det glesa stadslandskapets byggnadssätt. Hela projektet Entré Malmö skapar därigenom nya baksidor, mest iögonfallande på Fredsgatan men även på en del av Pilgatan (i den omgjorda Hemköpbyggnaden) och på Ringgatan (baksidan av den anslutande triangelformade byggnaden).


Som tydlig kontrast citerar jag ut beskrivningen till en kommande ombyggnad av ett shoppingcenter i centrala Malmö, inte alls långt från Entré Malmö. Vinnarna av arkitekttävlingen skriver att Caroli City för närvarande är avskuret från staden. Förslaget till ombyggnad syftar till att ”vända ut och in” på anläggningen så att ”staden bjuds in till det inre av detta rum”. Det gör man genom att försöka återskapa de kvaliteter som de ursprungliga kvarteren hade innan Caroli City byggdes (flera mindre kvarter försvann vid denna ”centrumsanering”), t ex små torg, smala gator och överraskande stadsrum.

”Små ryk og forskydninger i facaden sørger for at nedbryde centerets skala i øjenhøjde og skabe små nicher for ophold.” ...  ”Forslaget er opbygget omkring et urbant gulv, der danner grund for et samspil af indbyrdes differentierede pladser. Hver plads har sit eget tema, egen styrke og intensitet. Således forandres besøget i Caroli Shoppingcenter til en anderledes udfordrende oplevelse. Centret bliver en del af byen, og byen en del af centret.” ...  ”Omgivelserne aktiveres med sigtelinier, og de små pladser bryder skalamæssigt med det traditionelle shoppingcenter. De danner samtidig et forløb af intime byrum med forskellige oplevelser knyttet til besøget i form af caféer, restauranter, legpladser og opholdarealer.”

(schmidt hammer lassen architects: http://www.shl.dk/pages/objectview.aspx?pageid=4&mainmenu=2&lang=1&id=229&category=9)

Det som Fojab, arkitekterna bakom Entré Malmö, aktivt skapar genom byggnadens utformning, angriper alltså schmidt hammer lassen som ett problem, en skada i stadsväven som man försöker hitta sätt att läka.[3]

 

Scmidt Hammer Lassens förslag till ombyggnad av Caroli City (Modell utställd i köpcentret)

Det är uppenbart att två diametralt olika stadsbyggnadsprinciper här står emot varandra. Den princip som Fojab tillämpar kan möjligen förknippas med den nymodernistiska våg som följde postmodernismen. Det problematiska är att man nu tycks knyta an till 60- och 70-talsmodernismens storskaliga centrumsaneringar som inte sällan gav upphov till döda bottenvåningar mot de kringliggande gatorna.[4] Har ett stadsbyggnadsideal som blundar för stadsliv, gator och offentliga rum på något märkligt sätt smugit sig tillbaka? Det finns fler exempel på denna nygamla attityd till staden. Margretedal i Lund, ”Lunna töser” kallat, är tre punkthus placerade på en närmast blind bottenvåning.

Jag tycker fortfarande att arkitekturen är fräck med sina lutande hålkortsliknande fasader i rött och vitt. Men när man promenerar eller cyklar förbi inser man att husen inte bidrar på något annat sätt till området. En mur mot vägen – det är allt. Det känns lite snålt och kallt, inte bara för oss som passerar förbi utan också för de som bor i husen. Man är ju som sagt inte inne jämt.

Karl G Jönsson i Sydsvenska dagbladet, redaktionell kommentar till bogranskning (2006-10-08):

http://sydsvenskan.se/bostad/karlgjonsson/article192721/Gatan-ocksa-del-av-din-bostad.html

Det är alltså möjligt att vid planering och nybyggnad drastiskt reducera en av förutsättningarna för social responsivitet, nämligen den som förmedlas genom gaturummens väggar. Därför finns det all anledning att följa och uppmärksamma den stadslivsfientliga trenden i vår tids byggande. ”Gatan är också del av din bostad”, som Karl G Jönsson skriver.

Det inre av Entré Malmö skiljer sig inte principiellt från många andra gallerior eller shoppingcentra i flera våningar, men har några kvaliteter som jag kort ska nämna. Flervåningslösningen, för det första, kan ses som en urban karaktär med associationer till varuhuset som historisk byggnadstyp. Här som i många mycket äldre förebilder bidrar öppningar och ljusgårdar mellan våningsplanen till en speciell stämning.[5] Det handlar kanske om voyeurens överblick i ett spänningsförhållande till vandrarens strosande (de Certeau 1984). Effekten är intensivast kring batteriet av rulltrappor som förbinder entrén med de olika våningsplanen. Restaurang- eller mattorget (food court på svengelska)[6] utnyttjar effektivt detta läge och har samtidigt en magnifik utsikt – inte över innerstaden utan istället över periferins industrier, hamnkranar, järnvägsspår och motorvägens avslutning. Den upplevelsen är om möjligt ännu starkare på den något svårtillgängliga och dåligt utnyttjade hyllan ovanför mattorget. För övrigt uppfattar jag Entré Malmö som en relativt konventionell, effektiv och väl fungerande köpmiljö. Till och med en sån som jag kan hitta sina favoritställen här: Kjell & Co, Barista. Men den sociala responsivitet som utspelar sig här skiljer sig – det är min bedömning – inte i väsentlig grad från den i andra liknande miljöer.

Byggnadens fasad mot norr och motorvägsinfarten är tillgänglig endast för transporter och service, i bottenplanet dolt av en hög betongmur. Fasaden är framför allt synlig för bilister på väg in i Malmö eller tågpassagerare på väg till eller från Köpenhamn.

En fulare och mindre inbjudande Entré till en stad, än den Malmö har nu, får man leta efter. Jag väntade länge på att nybygget skulle bli färdigt, men färdigare än så här ska det tydligen inte bli! Man står vid trafikljusen, kommandes från Lund, och betraktar en kall, kal och fullständigt fantasilös fasad – är detta verkligen en arkitekts (mar)dröm? Jag kom till Malmö 1964 som femtonåring, och möttes då av annonsstaket runt en rivningstomt; detta var banne mig mer spännande och varierande syn än dagens icke inbjudande entré! (mejlkommentar till Sydsvenskan efter artikel oktober 2009 om tre nya urbana miljöer i Malmö)[7]

På dagtid är den övervägande grå – med undantag för det ljus som silar igenom mattorget och ett par glaspartier som bl a avslöjar gymmets läge i byggnaden. Det man satsat på är att ljussätta utrymmet bakom de halvtransparenta lameller av frostat glas som täcker större delen av byggnaden. Det är en effekt som kan tjäna till tröst för övertidsjobbande pendlare och som naturligtvis är mest märkbar under den mörka delen av året.

Entré Malmö by night

På kvällstid lyser Entré upp och man upplever, tack vare det färgade ljuset,  att fasaden är transparent.

Det triangulära torg som bildas på det som var Hemköps parkeringsplats är också värt några rader. Torget är ofta befolkat, en effekt av läget direkt vid entrén. Den aktivitet som råder här berättar att det har en stor potential som samlingspunkt. Tyvärr har det fått en torftig och billig utformning som inte på långt när drar nytta av denna potential. Den sida där uteserveringarna finns ligger i skugga fram till en bit in på eftermiddagen. Cykel- och gångbanan längs Pilgatan – en relativt stillsam sidogata – har dimensionerats som vore det ett av de absoluta huvudstråken, något som bidrar till den kala upplevelsen. Gott om plats finns det dock för att parkera cyklar. Den lite röriga möblering som finns – tre uteserveringar och en mobil bar – ger dock möjligheter till de kommersiellt baserade aktiviteter som sådana verksamheter inbjuder till. Det finns folk på torget även en vardag även om det är glest på uteserveringarna och baren är stängd.[8] På torget finns gott om plats för träd och annan växtlighet. En smal paviljong med torgrelaterade verksamheter skulle utan svårighet rymmas längs Pilgatan. Torget skulle kunna bli något av en ”fickpark” (pocket park) med vatten, grönska och kanske en lekplats eller klätterbar skulptur – och ändå ge gott om utrymme för serveringar. Ur perspektivet social responsivitet är det redan en plats för de slags möten och aktiviteter man väntar sig på sådana platser, men utvecklingsmöjligheterna är omfattande.

 

Det verkligt problematiska med det nya shoppingcentret är, menar jag, att den enda tillgängliga fasaden har en bottenvåning som till stora delar sluter sig mot omvärlden. I EU-projektet Agora – Cities for People studerade de svenska deltagarna Östergatan i Malmö med dess förlängningar mot Malmöhus i väster och IKEA i öster. Ett av de teman som vi då arbetade med var ”Urban Walls”, dvs stadens väggar. Det arbetet gjorde oss medvetna om hur många dimensioner av interaktivitet som är inbyggda i en fasad: t ex öppningar, transparens, form och uttryck, användbarhet och reglering av tillgänglighet (till delar av det offentliga rummet – i ordets vidaste bemärkelse).

 

Fasadmaterialet längs Fredsgatan kan beskrivas som avvisande. Materialet är antingen de tjocka lameller av frostat glas som täcker större delen av huset eller mörkgrå keramiska plattor som för tanken till en lättstädad offentlig toalett. Där genomsiktligt glas finns används det enbart som skyltskåp, här helt utan attraktiv skyltning, och inte som butiks- eller restaurangfasader. Baristas lilla kafé till höger om entrén är ett undantag, men tyvärr har lokalen inte fått direkt utgång till uteserveringen som har ett väl solbelyst läge vid Fredsgatan. Fasaden saknar helt intressanta detaljer och än mer en skulptural form som hade kunnat smekas med blicken eller handen eller ge stöd för halvsittande eller hängande. Det keramiska materialet är troligen valt för att vara lätt att göra rent från eventuellt ”klotter”, klisterlappar (stickers) och affischering.[9] Det är svårt att upptäcka någon intressant rytmik i bottenplanets fasadgestaltning. Det rör sig om en ganska stor fasadlängd som inte inbjuder till annat än snabb passage. Hela utformningen verkar syfta till att framhäva den väl synliga huvudentrén.


Tv: Fredsgatan, från Fojabs hemsida. Th: Målning av de Chirico.

Bilden ovan till vänster ovan är en av tre som Fojab visar på sin hemsida. Jag föreställer mig att den inte är vald på måfå utan ska ses som ett positivt statement. Det tog mig ett tag att härleda den association som minnet gjorde när jag såg bilden. Det var, visade det sig så småningom, en målning av de Chirico (högra bilden) som på liknande sätt uttrycker en hotfull perspektivisk ödslighet, dock på ett oerhört mycket mer poetiskt sätt.[10] Lägg också märke till att de Chiricos långa byggnad, trots den envisa upprepningen av valv och fönster, har en levande och intressant rytmik.[11]

I linje med min kritiska läsning av Johan Asplund vill jag alltså peka på möjligheterna till social responsivitet också i en närmast antiseptisk stadsmiljö. Där Asplund ser idisslande kor i en lagård på Friluftsmuseet, väcks hos mig på Fredsgatan minnet av en målning som jag först varken kan placera eller se klart. I sin mer expressiva form kan en responsiv relation till Entré och den nya Fredsgatan se ut som på bilden nedan:

Ynglingen som rastar sin hund genom att (likt Cesar Millan på teve) låta sig dras i hög fart, stående på en rullbräda, passerade flera gånger medan jag befann mig utanför entrén till Entré. För detta ekipage är just den långa rakan med sin släta, nyasfalterade cykelbana en generös miljö. Denna användning för tankarna till den långt större magi som cykelkonstnären Danny McAskill kan utvinna ur stadens mer triviala mellanrum.[12] Men att någon kan ha glädje av miljöer som för de flesta av stadens invånare främst är transportsträckor är givetvis ingen anledning att dra tillbaka kritiken mot den pågående produktionen av bakgator och blinda bottenvåningar.



[1] Texten bygger på uppskattningsvis 10 observationstillfällen – ofta i samband med vardaglig användning – fram t o m september 2009. Entré har också varit föremål för en bogranskning i Sydsvenskan: [http://sydsvenskan.se/bostad/bogranskarna/article555222/Har-vill-man-passera-sa-snabbt-det-bara-gar.html]

[2] Jag hävdar detta utan att redovisa några beräkningar eftersom jag menar att effekten är uppenbar (vilket inte hindrar att det skulle kunna vara intressant att se siffror på förändringen).

[3] Ombyggnaden har när detta skrivs ännu inte inletts och det återstår att se hur SHL’s färgglada och högst varierade förslag förverkligas när det malts genom styrelser och projektmöten. Ord som nischer, siktlinjer, små intima platser och lekplatser refererar på ett lovande sätt till en verbal värld som Fojab inte tycks ha tillgång till. Men ord är trots allt bara ord.

[4] Exemplen är många och kan beskådas i alla större europeiska städer: I Malmö kan man titta på de under 70-talet ”sanerade” kvarteren söder om Möllevångstorget och på just Caroli City. Rivningen och byggandet av en bostadsenklav i Lugnet är ett annat slags exempel med liknande konsekvenser som för de serviceorienterande saneringarna. Entré Malmö är, menar jag, en senkommen medlem i det gänget!

[5] Kollegor och andra jag talat med upplever dock interiören som mörk och dyster. En förklaring som ges är att man använder sig av strömsnål diodbelysning. Själv tilltalas jag av kvällsdunklet i kontrast mot butikernas glitter.

[6] Mattorget är en av vår tids urbana innovationer, platser för gränsöverskridande möten par excellence i miljöer som annars på många sätt fungerar segregerande eller pacificerande (se t ex Bauman 2000).

[7] Och glöm för all del inte den elektroniska tavlan som visade tid och temperatur!

[8] Observation 090916. Men när den sydsvenska regnperioden börjar i oktober får man kallt räkna med att torget kommer att stå tomt. Vilket återstår att undersöka!

[9]  Tips till Malmös taktiska kommunikatörer: Det innebär också att den lämpar sig väl för ”taktisk” affischering: Det som sätts upp här blir väl synligt — t o m ganska små klisterlappar sticker i ögonen — men får förmodligen inte sitta kvar många minuter. Vilket också återstår att undersöka!

[10] Ett tips till Entré och Malmö Stad: Låt en konstnär utforma skulpturerna ”flickan med tunnbandet” och ”den hotfulle jätten” så de kan kasta samma skuggor på Fredsgatan som i de Chiricos målning.

[11] Fojab fick inte årets stadsbyggnadspris för Entré men väl skyltpriset: [http://www.fojab.com/?project_id=78]

[12] Se exempel på McAskills konster på Inspired Bicycles: [http://www.youtube.com/user/inspiredbicycles]