Amatörarkitekturens förvecklingar

 

Sigurd Wikström in memoriam

1 januari 1917 - 7 augusti 2009

Konstnär — teckningslärare — amatörarkitekt

 

Lugnt

 

Nu ljuder i huset — en vinterdag,

en snickares kloka hammarslag.

 

Jag sitter och lyssnar och tänker så:

Det är buller men inte buller ändå.

 

Det är någonting verkligt, någonting tryggt

i allt som är obestämt och förryckt.

 

Lugnt ljuder i huset en vinterdag

en snickares kloka hammarslag.


Nils Ferlin

 

Den här dikten blev mitt spontana förslag till dödsannonsen när den dök upp i en av de diktsamlingar vi bläddrade i. Jag hade aldrig hört den förr men den talade direkt till mig. Den förmedlade något av Sigurd som jag kände honom i min barndom och ungdom. När vi sen diskuterade saken tyckte vi kanske att de där kloka hammarslagen inte riktigt stämde med vår pappa. För även om det fanns en slags trygghet i det ivriga byggandet som pågick från det vi var små, så var det ibland något frenetiskt över Sigges snickrande — som om det skulle vara möjligt att hålla demonerna borta om man bara byggde hela tiden. Och detta byggande var inte bara en gåva till oss, det var också lite kravfyllt, vi kände hans förväntan om att vi måste bli den lyckliga familjen som bodde i Sigges hus. Samtidigt som vår käre far var upptagen med att bygga ännu mer. Men ändå, hammarslagen signalerade ett slags lugn, de talade om att allt var bra och skulle bli ännu bättre. Snart skulle nya rum finnas att fylla med aktiviteter.

 

Jag bestämde mig i samma veva för att jag ville säga några ord om min far som arkitekt vid minnesstunden, som amatörarkitekt i ordets bästa mening. Visserligen var Sigge utbildad vid konstfack men riktigt så bred att den räckte till att kalla sig arkitekt var hans utbildning inte. Amatör kommer som ni vet av amare som betyder att älska, så en amatör är alltså en person som gör något av lust snarare än för att tjäna pengar. Amatör kan ju också vara ett skällsord om någon som inte riktigt har den rätta kunskapen, men det stämmer bara till en liten del med Sigges byggande.

 

Karin undrade genast om jag skulle ta upp hans misstag, allt det där som inte fungerade så bra som han hade hoppats. Men det var just detta jag nu insåg att jag inte behövde göra. Visst hade jag liksom hamnat i en olycksalig roll i relation till Sigges byggnader, som den som rättar till tekniska fel, t ex tak som läcker. Och nog kände jag mig ibland låst i den rollen. Men det var trots allt länge sen som den rollen fick bestämma hur jag såg på Sigges arkitektur. Och nu är jag ännu mer fri att uppskatta hans kreativa förmåga.

 

 Tälthuset sista sommaren före Vasalt - uppställt på Mäsingeheden.

 

Det började med ett hus för livet som nomader. Det mytiska tälthuset blev familjens boplats om somrarna från början av 50-talet, På den tiden var det billigt att skicka saker med tåg, så tälthuset polletterades och skickades per järnväg till lämpligt semesterort, Kristdala något år, Ranarp ett annat och Mäsinge ett tredje. Tälthuset bestod av ett stort tak av tältduk, med kamin och skorsten som gick genom en plåtskoning i väven. Väggarna var moduler täckta med väv. Stöttor och förstärkningar av bockade metallrör ingick också. Alla de här delarna levde vidare efter tälthusepoken och kanske kan man fortfarande hitta bitar av tältduk, järnrör och träribbor i olika förråd på Lilla Lugnet eller i Vasalt.

 

Tälthuset strandade till sist — inte på berget Ararat, men väl på en klippig tomt i Vasalt — en gång ett skär i ett isigt hav. År 1955 sattes det upp för sista gången, nu som tillfällig bostad medan första delen av stugan byggdes. Vi bodde nere i det som sen blev trädgårdsland och upp på klippan växte en sovrumslänga fram. Dessa delar hade också packats på en järnvägsvagn i Storvik och rullat hela vägen till Grevie station. Det var bland annat överblivet material från renoveringen av realskolan i Storvik: mest fönster och spegeldörrar. Fönstren blev stomme till ytterväggar — och fönster förstås — medan dörrarna blev de bärande mellanväggarna. Vilka vackra och lyxiga väggar de blev till de små avbalkningarna som blev sovrum för barnen och föräldrarna! Och så elegant byggnadsdelarnas antropomorfa dimensioner omsattes i rum! Ovanpå dem lades takåsar av gran som avverkats på landsfiskal Lasse Thörngrens ägor, helt lagligt förstås, vilken nog var säkrast. Sovrumslängan blev färdig denna sommar till det frenetiska ljudet av hammarslag, medan mamma Anna, Karin och Tomas förhoppningsvis badade och solade och ägnade sig åt sommarens alla fröjder.

 

  Sommarhus i Vasalt - fasad mot söder.

 Gavel mot väster.

 

Nästa år byggdes vardagsrummet. Nu användes skolfönstren, lagda horisontellt, till stora perspektivfönster, fast på ett annat sätt än enligt tidens sed. Indelningen i rutor skapade utsökta inramningar för utsikten, där på den tiden mycket mindre grönska skymde anblicken av Kullaberg och Kattegat. Gösta Regin, en slöjdlärarkollega från Hofors hjälpte till vid takresningen, om jag minns rätt. Nu var första etappen avslutad och huset hade både sovrumslänga, ett pyttelitet kök och ett ganska rymligt vardagsrum. Flera etapper skulle följa, men ett visst lugn infann sig och byggmästaren pustade ut, tror jag. Britta föddes och det blev andra prioriteringar. Mindre kompletteringar gjordes, en liten tvättstuga och ett plank.

 

  Med utsikten inramad som 6 tavlor.

 

Men somrarna är korta, även för en lärarfamilj, och hela återstoden av året tillbringades i Hofors. Först på Ängkärrsgatan 7c och sen på 1906 års skola som det hette då. Att bygga möbler, mellanväggar och hitta fiffiga sätt att inreda var inte sysslor som fullt ut kunde motsvara Sigges aktivitetslusta. Jag tror att han avundades Holger och Birgit som hade sin fäbod att åka till under alla tider på året. Snart hittade han ett litet torp som kunde köpas för en billig penning. Det låg i skogsbrynet sydväst om Toretorp i Storvik, med vid utblick över jordbrukslandskapet och med den lummiga skogen i ryggen. I köpet ingick en häpnadsväckande liten kulle, full med blåsippor på vårarna.

 

  Att skapa ett skyddat uterum var en av poängerna med konverteringen av torpet.

 

När man idag besöker Lilla Lugnet, som torpet fick heta efter modergården Lugnet, är det en sak man måste förstå. Ett torp från 20-talet var för Sigge något helt annat än det skulle vara för de flesta av oss som träffade på ett sådant idag. Denna enkla kåk, den vanligaste av vanliga hus med korsplan och ungefär jämnårig med Sigge, var helt enkelt råmaterial för hans byggdrömmar. Han såg ett helt annat hus, utan torpets formella och lite uppsträckta prägel med dess symmetri, förstukvist och grusgång till vägen. Han såg soliga, skyddade uterum, svepande linjer, en lägre profil, en marknära byggnad. Grannen Karl Sundberg kommenterade någon gång att Sigge höll på att stänga in sig med sitt avvisande plank. Men det handlade nog inte bara om det. Det gällde att skapa ett uterum som fortsättning på inomhus. Resten av tomten var fortfarande öppen och de stora gräsmattorna (man tror det knappt när man ser det idag) gav plats till allt ifrån skytte till badminton. Jag och mina systrar använde dessutom taket — då fortfarande ett enkelt papptak — till ett härligt ställe att vistas på.

 

 Huset i Vasalt med tillbyggnad från 60-talet närmast.

 

I Vasalt började det också bli trångt. Barnen hade kommit upp i tonåren och föräldrarna behövde utrymme för sig själva. I slutet av 60-talet byggdes en tillbyggnad, ett stort rum som sedan kunde delas in i ett par mindre. Nu börjar en större slutenhet märkas i Sigges byggande. Det nya huset hade få och ganska små fönster. Bara ett av dem gav en fin utsikt — nu mot väster och solnedgången. Tillbyggnaden hade som resten av huset tak av grå eternit, samma material som fanns på tusentals lagårdar på Bjäre men inte ansågs tillräckligt fint för bostadshus. Väggarna kläddes, i likhet med vardagsrummets gavel, med blåsvarta eternitplattor. Det blev ett väldigt lugnt rum där man kan dra sig undan grannskapets förpliktelser och slippa all insyn. När den nya tvättstugan och planket sedan byggdes tillkom ett vindskyddat uterum.

 

 David med sina nya stövlar provar nya uterumsgolvete.

Huset i Vasalt: gården och uterummet.

 

Att mamma Anna fick reumatism hade sin betydelse för detta byggande, både i Vasalt och på Lilla Lugnet. Uterummet skulle också vara hennes skyddade plats där hon kunde njuta av solen utan att behöva tänka på insyn. Någonstans hade Sigge drömmen om att hela familjen skulle flytta ut till Lilla Lugnet. Men jag vet att Anna gjorde motstånd. Hon var nog rädd att bli isolerad där ute, långt från vänner och kollegor. Och vi barn var tonåringar vid det här laget och måttligt roade av att permanent bosätta oss ute på landet. Det var först när två av barnen flyttat hemifrån och Anna blivit förtidspensionerad som flyttningen blev verklighet.

 

En förutsättning för det var dock att huset byggdes till. Och eftersom jag nu hade påbörjat min arkitektutbildning fick jag uppdraget att rita något som skulle kunna göra särskilt Annas tillvaro på Lilla Lugnet mer bekväm och trivsam. Så jag ritade ett hus som spelade an på det existerande takets svepande linjer och samtidigt lånade lite från Asmussens antroposofiska arkitektur, fast helt utan intresse för de djupare principerna. Tillbyggnaden skulle ha bad och toalett, en öppen spis, vara ett stort, ljust och solvärmt rum som samtidigt skulle nå ända ut i blåsippsbacken. Anna hade under den här tiden blivit alltmer handikappad av sin reumatism så en viktig tanke var att hon skulle kunna uppleva naturen också inifrån. Jag hade tänkt mig rummet som ett grandiost sovrum där föräldrarna skulle väckas av solen till anblicken av grönskan alldeles utanför. Det var kanske inte så förvånande att Anna och Sigge ville använda det till vardagsrum istället. Om vi går till förebilderna för tillbyggnaden är det, tror jag, mycket mer Sigurd Wikström än Erik Asmussen eller Rudolf Steiner, men det hade jag nog inte erkänt då. 

 

 Lilla Lugnet med sin tillbyggnad från tidigt 70-tal.

 

 

När det gäller byggmaterialet bestod också denna byggnad av återvunnet material. Nu var det den gamla lagården som fick leverera pelare och takbjälkar. Lagården rev Sigge själv, inte helt oväntat på ett innovativt sätt. Han hade inte riktigt tålamod att plocka ner den lugnt och stilla uppifrån, en pinne i taget, utan kom på ett sätt att underminera konstruktionen genom att såga igenom olika bärande delar. Som vi alla vet hann han ut innan lagården rasade ihop, men faktum är att hans liv hade kunnat sluta redan då, för mer än 30 år sedan, under en hög med tunga bjälkar, brädor och taktegel. 

 

 Länge efter den dramatiska rivningen sorterade Sigge bjälkar, takstolar och bräder från lagården.

 

Det blev nog en ganska bra bostad, med moderna bekvämligheter och ett handikappanpassat kök. Anna fick inte uppleva så många år i det och när hon dog blev det nog lite för stort för Sigge. När vi barn var på besök var det förstås bra att ha gott om plats.

 

 Och nu är stolen i uterummet tom...

 

Som arkitekt har jag naturligtvis många förebilder, men inga byggnader har påverkat mig så djupt som Sigges. Jag har inte bara levt i dem, jag har också följt deras tillkomst. Varje bräda och spik har en slags mening för mig. Det finns en djärvhet mitt i det småskaliga, det som inte är större än att en man reder det. Mobilitet, återvinning av material, återanvändning av redan existerade strukturer, Sigge var före sin tid på många sätt. Hans egensinniga modernism bar också traditioner med sig. Och det handlade alltid att skapa rum för vårt liv tillsammans, på gott och ont och med den glädje och smärta som hör till livet. Sigges byggnader är därför också förvecklingar som sträcker sig djupt in i våra liv — och det är vi i allt väsentligt glada över.

 

Malmö den 25 augusti 2009