Den responsiva staden

Den responsiva staden handlar om den ökande diskrepansen mellan människors förväntningar på ett aktivt förhållande till stadsrummet och den påfallande bristen på respons från många av de miljöer som byggs idag. Johan Asplunds begrepp social responsivitet är vägledande för en studie som behandlar samspelet mellan människor och stadsmiljö. Vad stödjer och vad motverkar interaktionen i/med stadsrummet?

Idag pågår en dispyt om stadsrummet mellan olika aktörer som vill kontrollera eller påverka dess innehåll. Stadsrummets estetik är en fråga där åsikterna går vitt isär och ofta kan hänföras till skillnader i klass och politisk uppfattning. När städer i global konkurrens ska marknadsföras som attraktiva och kreativa ställs motsättningarna på sin spets. Det visar sig inte minst i kontroverser om gatukonst. I min artikel vill jag dock vidga perspektivet till den större frågan hur människor kan göra avtryck i och påverka de miljöer som är gemensamma. Begreppet social responsivitet har jag lånat från socialantropologen Johan Asplund. Jag tillämpar det här med avseende på socialt samspel som förmedlas genom stadens materialitet. Med utgångspunkt i tre exempel försöker jag ringa in några av den urbana responsivitetens förutsättningar och möjligheter. Jag poängterar användarnas deltagande — eller produktion — som delvis osynlig förutsättning för stadens offentliga rum. Artikeln utmynnar i några reflektioner kring nya responsiva stadsrum, platser som alla stadens invånare kan medverka till att forma och ge uttryck.

 

Som ett av exemplen tar jag upp ett nytt köpcentrum i Malmö: Entré Malmö. Ingen stadsmiljö kan vara helt utan responsivitet, men Entré är ett fall där användarnas handlingsmöjligheter är påfallade begränsade. Längre fram i texten ska jag utveckla mina erfarenheter av och tankar om Entré Malmö och diskutera på vilka sätt denna miljö responderar — eller inte responderar — på sina besökare.

 

Entré Malmö från norr: Det som skulle vara välkomnande ser ut som en avvisande mur...

... som dock blir lite mer färgglad och genomskinlig på kvällen!

Vem har rätt att sätta spår i staden?

Vår tids urbana miljöer framstår ofta som färdiga och opåverkbara. Mycket av den arkitektur som kommit till sedan mitten av förra århundradet kännetecknas av ödslighet och stora kala ytor. Materialen är ofta stumma och sterila. Människor rör sig längs fasader utan fönster och dörrar, förflyttningar som blir till renodlade transportsträckor.[1] Även mer intensiva och innehållsrika platser karaktäriseras inte sällan av hårda, glänsande och avvisande ytor. Stadens form och materialitet ter sig ofta som likgiltig gentemot det urbana rummets användare.

 

I naturen är det annorlunda. Här är omöjligt att röra sig utan att lämna spår efter sig. Grässtrån böjs, kvistar bryts, fotspår lämnas i den fuktiga jorden. Där djur och människor ofta förflyttar sig vindlar stigar och där de vilar formas legor eller röjs lägerplatser. Människor bygger för att skydda sig och sina husdjur mot väder och vind, mot rovdjur och mot andra människor. Karak­täristiskt för den ursprungliga arkitekturen är att den är antropomorf, men inte i betydelsen människoliknande utan som bokstavligen formad efter människans mått och av hennes händer.[2] I jordbrukssamhället blir hela landskapet till på detta sätt, genom ett dagligt arbete som pågår generation efter generation och genom djurens förflyttningar och betande. De äldsta vägarna är bokstavligen kostigar, roliga att köra på, som i ett direkt kroppsligt möte med topo­grafin – och farliga om det går för fort. Naturens och jordbrukets landskap låter sig ständigt omformas av människors handlingar, samtidigt som människor formas av de landskap de lever i.

Enligt den fenomenologiske filosofen O F Bollnow finns ursprunget till ordet rum (ty: Raum) i verbet röja (ty: räumen). Språkligt sett har alltså det abstrakta ”rum” sina rötter i konkret mänsklig aktivitet.[3] Etymologiska härledningar som denna saknar egentligen bevisvärde för ordens nutida innebörd eftersom betydelsen ligger i den aktuella användningen. I det här fallet kan ursprunget i ”röja” alltså inte användas till att fastslå hur människors förhållande till rum bör vara. Det hindrar dock inte att ordets etymologi kan tas till utgångspunkt för reflektioner om hur rum kommer till. För mig är således rum en ständigt pågående process snarare än något fast och färdigt. Också det vi kallar arkitektur blir till först när den tas i bruk. Ordet plats innefattar allt detta: både föränderligheten och ibruktagandet.

Den responsiva staden är en idé som bygger vidare på den forskning jag bedrivit de senaste åren inom ramen för flera forskningsprojekt. Mitt delprojekt inom Det offentliga rummets gränsöverskridande potential i den segregerade staden handlade om invånarnas taktiker för att övervinna planeringsmodernismens tillkortakommanden i Flemingsberg. Bebyggelse­enklaverna åtskiljs av mellanrum och restytor som dels bildar barriärer och dels ger rum för appropriation. Spontant uppkomna genvägar visade sig ha en stor betydelse för att binda samman stadsdelen. Invånarna producerar därmed rent konkret sin livsmiljö och mot alla odds uppstår en säregen responsiv relation till det urbana landskapet. Förflyttningar som ett aktivt sätt att förhålla sig till staden var ett viktigt tema i EU-projektet Agora – Cities for People. I fokus var de deltagande städernas viktiga stråk och deras utbud av kultur och kommers. Forskningsarbetet blev en tankeställare för oss arkitekter som ofta tolkar det offentliga rummet i termer av platser med huvudsakligen stationära aktiviteter. Mobilitet är en grundförutsättning för stadsliv och att promenera det mest framträdande sättet att ta del av staden offentliga rum. Trots att stora delar av detaljhandeln flyttat in i (ofta externa) köpcentra tycks det rörliga gatulivet – allt ifrån vanliga promenader till skejtares och traceurers mer extrema praktiker – öka i popularitet i städernas offentliga rum. I artikeln Att skriva på stadens hud kart­lade jag ”gatans bibliotek” längs det studerade stråket, de texter och bilder i form av (olagliga) affischer, annonser, stickers, schablonmålningar, graffiti och tags.[4] Det pågående forsknings­arbetet MobiScape[5] innefattar bl a studier av mobiltelefonen som urbant redskap. Mina preliminära resultat tyder på att mobiltelefonin intensifierar ett spel mellan närvaro och frånvaro i rummet. Den har en stor potential att – genom användarnas allestädes tillgänglighet – göra staden åtkomlig för sina invånare – samtidigt som den engagerade mobilanvändningen (i stunden) fjärmar dem från den konkreta platsen.[6] Erfarenheterna från bl a dessa projekt har riktat mitt intresse mot det som de Certeau kallar ”konsumenternas produktion”, i det här fallet att stadens invånare ofrånkomligen är aktiva och taktiska medskapare av det urbana rummet.

Som uppslag relaterar Den responsiva staden framför allt till två områden. Det första är mest vidsträckt och innefattar staden och modernismens utbredda och splittrade urbana landskap, det offentliga rummet, produktionen av rum, platsens fenomenologi samt materialitet i relation till handling. Det andra är mer begränsat och rör nya urbana kulturyttringar som främst bygger på olika gruppers och individers egna initiativ. Medan det första utgör ram och lägesbestämning är det andra i fokus för min nyfikenhet.

Det finns en ganska omfattande forskning om ”etablerad” urban alternativkultur – från all­aktivitetshus till alternativa samhällen – medan taktiska och mobila interventioner är om­debatterade men föga utforskade.[7] Det nya rörliga stadslivet har gränsöverskridande akrobatiska inslag som fått stor uppmärksamhet.[8] Småbutiker är viktiga mötesplatser som under provisoriska förhållanden växer fram i modernismens bostadsenklaver.[9] Gatukonst och markeringar av olika slag är ett icke sanktionerat berättande som provocerar och vitaliserar.[10] Mobil­telefonin och andra bärbara media medverkar i en omvandling av det offentliga rummet.[11]

Inom arkitekturdiskursen har intresset ökat för att upptäcka och utforska staden som upplevelse och erfarenhet.[12] Kritiken är ibland hård mot arkitekters och stadsplanerares gängse angreppssätt med dess fokus på visuell presentation (eller förförelse), dess avsaknad av mer subtil sinnlighet och materiell närvaro samt dess nedärvda skräck eller förakt för användarnas inblandning.[13] Det offentliga rummets tillkortakommanden uppmärksammas också.[14] Ny­urbanismen – i idé och genomförande – är ett tema för forskning och debatt som pekar på svårigheterna att inom ramen för det existerande urbana landskapet förverkliga alternativa stadsformer.[15] De ibland splittrade och diffusa rummen i det nya urbana landskapet möter sedan länge kritik men utforskas och kartläggs också med stor nyfikenhet.[16]

Med utgångspunkt i ett antal exempel försöker jag i denna text ringa in några av den urbana responsivitetens förutsättningar och möjligheter. Jag tar upp den ökande klyfta som jag tycker mig se mellan å ena sidan människors förväntningar på aktivt deltagande i stadsrummet och, å den andra, den slående frånvaron av möjligheter till responsivitet som många (men långt ifrån alla) nutida arkitekters och designers arbeten kännetecknas av. Artikeln utmynnar i en skiss till nya responsiva stadsrum, platser som alla stadens invånare kan medverka till att forma och ge uttryck.



[1] Men, måste jag nyansera, Nationalbiblioteket i Paris, med sina fyra vinklade boktorn och sin interna tallskog, är exempel på att monumentalitet och storskalighet i rätt sammanhang också kan vara varm, generös och poetisk.

[2] Byggandet av klineväggar kan tas som exempel: På en flätning av grenar, ris och halm slås och smetas lera på väggens ut- och insidan samtidigt. http://www.ts.skane.se/fakta/bondernas-hus-paa-1600talet

[3] Bollnow 1990, Wikström 1994

[4] Wikström 2006

[5] MobiScape (Mobilities and Meeting-Places in the New Urban Landscape) innefattar forskningprojekten Trajectories and Places in the New Urban Landscape (FORMAS) och The Lived Urban Landscape – urbanities, architecture and tactics of movement (VR), 2006-2009.

[6] Wikström 2009

[7] Litteratur om nya offentliga uttryck, om taktiska/mobila interventioner (se t ex Doina Petrescu som arbetat med mobila odlingsplatser på rivningstomter i Paris, se t ex http://www.re-public.gr/en/?p=60 och http://www.urbantactics.org/projects/ecobox/ecobox.html, båda besökta 2009-10-20) och etablerad alternativkultur (Maria Hellström har skrivit sin avhandling om Christiania i Köpenhamn, 2006).

[8] Jag tänker här bl a på företeelser som parkour, skejtning, cykelakrobatik (”riding”) osv

[9] Lina Olssons avhandling Den självorganiserade staden (2008)

[10] Jacobson & Barenthin Lindblad 2003, Carlsson 2007, Lemoine & Terral 2005, Wikström 2006

[11] Wikström 2009, och vidare referenser i denna.

[12] Borden & al (red.) 2002, Bech-Danielsen & al 2004

[13] Pallasmaa 1996, Leach 1999, Till 2009

[14] Bauman 2000, Hajer & Reijndorp 2001

[15] Hultman 2002, Söderlind 1998, Yimby [http://www.yimby.se/Default.aspx], besökt 2009-10-20.

[16] Bech-Danielsen & al 2004; Boeri & al 2001; Kolb 2008, Nielsen, T & al 2004; Schumacher & Koch, 2004

 

Social responsivitet

 

Det var inte så mycket monumenten och palatsen som gjorde intryck på honom som historiens vittnen, utan snarare det namnlösa liv som skapat denna storstad likt ett korallrev – dess ödesmättade substans. Han kände sig därför särskilt väl till mods i de kvarter som vuxit upp mot arkitekturens alla regler och som här och där fogats samman under århundradenas lopp. Otaliga var de anonyma människor som här hade levt, lidit och känt glädje. Otaliga människor bodde fortfarande här. Detta hade även förts över till själva murverket. Den inneboende kraften var oerhört förtätad, rent av mirakulös.[1]

 

I tider av renässans för stadsliv och offentliga rum har det blivit alltmer nödvändigt att undersöka nya slag av urbant handlande – spontant och planerat — och att omvärdera de tankemodeller som länge använts som redskap för att förstå staden. Gerard, hjälten i Ernst Jüngers bok Farligt möte, är förtrollad av en stad som vibrerar av generationers liv, en kraft som på ett mystiskt sätt sugits upp av dess väggar. Hans upplevelse av de fattiga arbetarkvarteren är ett slående exempel på vad Johan Asplund kallar social responsivitet.[2] Enligt Asplund är social responsivitet inte begränsad till direkt interaktion mellan individer utan innefattar högst påtagligt materiella artefakter och strukturer. En ”äkta plats” responderar, menar han, och väljer Friluftsmuseet utanför Köpenhamn som exempel. I en lagård från Schleswig-Holstein väcks de djur och människor som en gång levde där till liv för honom. Han hör korna röra sig i sina bås och känner lukten av gödsel och halm.

När Finn Werne[3] skriver om ”platsernas respons” refererar han till Asplund. För Werne är platsens mening – kunskapen, känslorna och upplevelserna – helt avgörande. Därmed är användarnas minnen lika viktiga för platsen som de materiella och rumsliga egenskaperna hos den byggda miljön. Det förefaller som responsivitet förutsätter en engagerad interaktion – och i detta uppstår något mellan människor och byggnader. Villkoren för en sådan interaktion förändras över tid när arkitekturen, stadskulturen och människors ”mentaliteter” förändras.

Vad betyder då social responsivitet i dagens stadslandskap? På vilka sätt visar den sig, dvs vilka slags fenomen är intressanta här – t ex inom ramen för människors spontana och ofta gränsöverskridande agerande, inom den urbana mainstreamkulturen (vad nu det är) och i de aktörers verksamhet som utformar och bygger stadens rum? Och vilka kunskapsprocesser kan medverka i byggandet av den responsiva staden? Först vill jag emellertid placera in själva begreppet social responsivitet i den tankevärld där jag menar att den hör hemma, nämligen fenomenologin och dess sätt att närma sig människors samspel med tingen – i tid och rum.



[1] Jünger 1987. Det här är ett citat som följt mig allt sedan jag skrev min avhandling, Mellan hemmet och världen (1994).

[2] Asplund 1987

[3] Werne 1987

 

 

Social responsivitet och fenomenologi

Med social responsivitet avser Asplund att människors sällskaplighet är oupplösligt förknippad med förmågan till gensvar. Min användning av begreppet fokuserar på det sociala samspel som förmedlas genom stadens materialitet. Responsivitet ska alltså inte tolkas i termer av förprogrammerad eller automatisk respons på materiella stimuli utan som en komplex inter­aktion med den materiella omgivningen som förutsätter att människor ingår i ett socialt sammanhang. Asplunds begrepp social responsivitet tar jag till utgångspunkt för att skissera en pragmatisk teoretisk konstellation, ett knippe teoretiska ansatser som kan medverka till att kontextualisera och fördjupa analysen av relationerna mellan människor och stadsrum. Medan Asplunds resonemang leder till en ganska exklusiv bestämning av ”äkta platser” vill jag betona människors förmåga att — trots allt — skapa mening även i torftiga, närmast sterila miljöer. Jag föreställer mig också de platser som öppnar sig för responsivitet som tillhörande ett mycket brett spektrum, långt utanför associationerna till bondgårdar i Schleswig-Holstein – eller Schwarzwald för den delen.

Att stadens responsivitet, som Werne påpekar, uppstår mellan människor och andra människor, ting, strukturer och rum leder tankarna till olika fenomenologiska perspektiv. Den enligt min mening mest relevanta diskussionen förs i O F Bollnows Mensch und Raum. Det han kallar stämningar är nog det fenomen som tydligast illustrerar detta förhållande mellan materialitet och mänsklig närvaro eftersom de så uppenbart existerar ”mellan” människor och rum.

Enligt Bollnow finns, som redan berörts, ursprunget till ordet rum (ty: Raum) i verbet röja (ty: räumen). Språkligt sett har alltså det abstrakta ”rum” sina rötter i konkret mänsklig aktivitet.[1] I min förståelse av rummet står dess skapande — som kan vara konkret eller mentalt — i centrum. Rummet är en ständigt pågående process snarare än en produkt. I konsekvens med det menar jag att arkitekturen, vad vi arkitekter än vill tro, blir till först när den tas i bruk. Och detta ibruktagande innebär ibland en hård dom över arkitekturen — och ett hårt straff för generationer av användare. I stadens sammanhang, när vi t ex talar om platser, är detta synsätt mera självklart. I platsen är vi som användare med nödvändighet involverade och föränderligheten accentueras ständigt i relation till det bestående. Bollnows auktoritativa behandling av ”det levda rummet” är djupt inbäddat i en kontinental fenomenologisk diskussion och innehåller konkreta betraktelser över såväl rummets olika modus som aspekter av landskapet och huset. Den fenomenologiska traditionen finns också i bakgrunden till flertalet betydande tankeriktningar som behandlar rum, platser[2] och städer.

Men fenomenologin som förståelseform har sina begränsningar. Den tenderar att individualisera varat i världen till mentala tillstånd och upplevelser. Det hindrar inte att många tänkare utvecklat fenomenologin bortom sådana begränsningar. För Heidegger är t ex fenomen inte endast något som man betraktar och skaffar sig olika perceptioner av utan en verklighet att kroppsligen ge sig i kast med. Jag förespråkar hur som helst pragmatiska kombinationer av fenomenologi och andra teoribyggen som på skilda sätt förmår att konceptualisera rum, tid, ting och görande. Den fortsatta texten innehåller några förslag till sådana interaktioner.


[1] Wikström 1994, Bollnow 1990.

[2] Casey 1997.

 

Exempel 1: Entré Malmö och produktionen av bakgator

Entré Malmö är ett nytt köpcentrum i kanten av den centrala staden. Det är alltså placerat mellan den traditionella rutnätsstaden och en periferi präglad av motorleder och annan infrastruktur, bostadsenklaver, köpcentra och industriområden. Denna gränssituation, tillsammans med att projektet introducerar en specifik rumslig ordning gör det särskilt intressant att diskutera i termer av social responsivitet. Det vi ser här tycks vara återkomsten av byggnader med blinda bottenvåningar och en enda entré, dvs strukturer som sluter sig mot det urbana livet och endast erbjuder ett fåtal länkar för interaktion och kommunikation. Det gör det intressant att använda Entré som exempel på kritiska tillstånd när det gäller social responsivitet i staden.[1]

Entré Malmö ur pendlarens pespektiv

Entré Malmö ur pendlarens perspektiv

Entré Malmö är nämligen en avlång, helt rätvinklig volym med tre våningar plus två garageplan som bildar en mur mot Stockholmsvägen. Huvudentrén nås från Pilgatan och Fredsgatan eller direkt från Värnhemstorget via en passage genom Hemköp som nu integrerats med Entré, en triangelformad mellanbyggnad och en ”skywalk” över Fredsgatan. Framför byggnaden, vid Pilgatan, bildas ett triangulärt torg. Mot Stockholmsvägen tillkommer för närvarande en skådepark som tycks anspela på 1600-talets militära fortifikationer, dvs ett ”försvarssystem” av ytterligare några murar framför den som Entré bildar.

Entré Malmö - plan

Stadsplan för Entré Malmö. Källa: Malmö stad.


Entré Malmö ersätter fyra små kvarter som kom att bli inklämda mellan infarten från motorvägen (Stockholmsvägen som kopplar på Hornsgatan) och den gata som nu avslutar rutnätsstaden (Fredsgatan).  Strukturellt sett handlar det alltså om en arkitektur som knyter an till industribyggnader, lager och köplador som ersätter kvartersstadens mer finfördelade rumsliga ordning. Den har vissa likheter med innerstädernas gallerior som också gömmer mångfalden av kommersiella aktiviteter bakom ett fåtal entréer mot gatunätet. Men här finns viktiga skillnader som jag ska återkomma till.

 

Tomten för Entré c:a 2005
Tomten består av fyra sedan 70-talet avrivna kvarter vid Malmös infart från norr.

Det är lätt att inse att den tillgängliga fasaden, dvs de bottenvåningar som kan nås av människor till fots, minimeras med denna lösning. Effekten förstärks av att bara en av Entré Malmös fasader (den mot Fredsgatan) är tillgänglig för människor till fots och att större delen av denna därtill är en blindfasad. En första utgångspunkt för min trevande diskussion om social responsivitet är denna drastiska minskning av gränssnittets yta, dvs ytan av membranet mellan gata och byggnad.[2] Det som här sker på gränsen mellan traditionell stad och mer upplöst periferi är alltså närmast en inbrytning för det glesa stadslandskapets byggnadssätt. Hela projektet Entré Malmö skapar därigenom nya baksidor, mest iögonfallande på Fredsgatan men även på en del av Pilgatan (i den omgjorda Hemköpbyggnaden) och på Ringgatan (baksidan av den anslutande triangelformade byggnaden).


Som tydlig kontrast citerar jag ut beskrivningen till en kommande ombyggnad av ett shoppingcenter i centrala Malmö, inte alls långt från Entré Malmö. Vinnarna av arkitekttävlingen skriver att Caroli City för närvarande är avskuret från staden. Förslaget till ombyggnad syftar till att ”vända ut och in” på anläggningen så att ”staden bjuds in till det inre av detta rum”. Det gör man genom att försöka återskapa de kvaliteter som de ursprungliga kvarteren hade innan Caroli City byggdes (flera mindre kvarter försvann vid denna ”centrumsanering”), t ex små torg, smala gator och överraskande stadsrum.

”Små ryk og forskydninger i facaden sørger for at nedbryde centerets skala i øjenhøjde og skabe små nicher for ophold.” ...  ”Forslaget er opbygget omkring et urbant gulv, der danner grund for et samspil af indbyrdes differentierede pladser. Hver plads har sit eget tema, egen styrke og intensitet. Således forandres besøget i Caroli Shoppingcenter til en anderledes udfordrende oplevelse. Centret bliver en del af byen, og byen en del af centret.” ...  ”Omgivelserne aktiveres med sigtelinier, og de små pladser bryder skalamæssigt med det traditionelle shoppingcenter. De danner samtidig et forløb af intime byrum med forskellige oplevelser knyttet til besøget i form af caféer, restauranter, legpladser og opholdarealer.”

(schmidt hammer lassen architects: http://www.shl.dk/pages/objectview.aspx?pageid=4&mainmenu=2&lang=1&id=229&category=9)

Det som Fojab, arkitekterna bakom Entré Malmö, aktivt skapar genom byggnadens utformning, angriper alltså schmidt hammer lassen som ett problem, en skada i stadsväven som man försöker hitta sätt att läka.[3]

 

Scmidt Hammer Lassens förslag till ombyggnad av Caroli City (Modell utställd i köpcentret)

Det är uppenbart att två diametralt olika stadsbyggnadsprinciper här står emot varandra. Den princip som Fojab tillämpar kan möjligen förknippas med den nymodernistiska våg som följde postmodernismen. Det problematiska är att man nu tycks knyta an till 60- och 70-talsmodernismens storskaliga centrumsaneringar som inte sällan gav upphov till döda bottenvåningar mot de kringliggande gatorna.[4] Har ett stadsbyggnadsideal som blundar för stadsliv, gator och offentliga rum på något märkligt sätt smugit sig tillbaka? Det finns fler exempel på denna nygamla attityd till staden. Margretedal i Lund, ”Lunna töser” kallat, är tre punkthus placerade på en närmast blind bottenvåning.

Jag tycker fortfarande att arkitekturen är fräck med sina lutande hålkortsliknande fasader i rött och vitt. Men när man promenerar eller cyklar förbi inser man att husen inte bidrar på något annat sätt till området. En mur mot vägen – det är allt. Det känns lite snålt och kallt, inte bara för oss som passerar förbi utan också för de som bor i husen. Man är ju som sagt inte inne jämt.

Karl G Jönsson i Sydsvenska dagbladet, redaktionell kommentar till bogranskning (2006-10-08):

http://sydsvenskan.se/bostad/karlgjonsson/article192721/Gatan-ocksa-del-av-din-bostad.html

Det är alltså möjligt att vid planering och nybyggnad drastiskt reducera en av förutsättningarna för social responsivitet, nämligen den som förmedlas genom gaturummens väggar. Därför finns det all anledning att följa och uppmärksamma den stadslivsfientliga trenden i vår tids byggande. ”Gatan är också del av din bostad”, som Karl G Jönsson skriver.

Det inre av Entré Malmö skiljer sig inte principiellt från många andra gallerior eller shoppingcentra i flera våningar, men har några kvaliteter som jag kort ska nämna. Flervåningslösningen, för det första, kan ses som en urban karaktär med associationer till varuhuset som historisk byggnadstyp. Här som i många mycket äldre förebilder bidrar öppningar och ljusgårdar mellan våningsplanen till en speciell stämning.[5] Det handlar kanske om voyeurens överblick i ett spänningsförhållande till vandrarens strosande (de Certeau 1984). Effekten är intensivast kring batteriet av rulltrappor som förbinder entrén med de olika våningsplanen. Restaurang- eller mattorget (food court på svengelska)[6] utnyttjar effektivt detta läge och har samtidigt en magnifik utsikt – inte över innerstaden utan istället över periferins industrier, hamnkranar, järnvägsspår och motorvägens avslutning. Den upplevelsen är om möjligt ännu starkare på den något svårtillgängliga och dåligt utnyttjade hyllan ovanför mattorget. För övrigt uppfattar jag Entré Malmö som en relativt konventionell, effektiv och väl fungerande köpmiljö. Till och med en sån som jag kan hitta sina favoritställen här: Kjell & Co, Barista. Men den sociala responsivitet som utspelar sig här skiljer sig – det är min bedömning – inte i väsentlig grad från den i andra liknande miljöer.

Byggnadens fasad mot norr och motorvägsinfarten är tillgänglig endast för transporter och service, i bottenplanet dolt av en hög betongmur. Fasaden är framför allt synlig för bilister på väg in i Malmö eller tågpassagerare på väg till eller från Köpenhamn.

En fulare och mindre inbjudande Entré till en stad, än den Malmö har nu, får man leta efter. Jag väntade länge på att nybygget skulle bli färdigt, men färdigare än så här ska det tydligen inte bli! Man står vid trafikljusen, kommandes från Lund, och betraktar en kall, kal och fullständigt fantasilös fasad – är detta verkligen en arkitekts (mar)dröm? Jag kom till Malmö 1964 som femtonåring, och möttes då av annonsstaket runt en rivningstomt; detta var banne mig mer spännande och varierande syn än dagens icke inbjudande entré! (mejlkommentar till Sydsvenskan efter artikel oktober 2009 om tre nya urbana miljöer i Malmö)[7]

På dagtid är den övervägande grå – med undantag för det ljus som silar igenom mattorget och ett par glaspartier som bl a avslöjar gymmets läge i byggnaden. Det man satsat på är att ljussätta utrymmet bakom de halvtransparenta lameller av frostat glas som täcker större delen av byggnaden. Det är en effekt som kan tjäna till tröst för övertidsjobbande pendlare och som naturligtvis är mest märkbar under den mörka delen av året.

Entré Malmö by night

På kvällstid lyser Entré upp och man upplever, tack vare det färgade ljuset,  att fasaden är transparent.

Det triangulära torg som bildas på det som var Hemköps parkeringsplats är också värt några rader. Torget är ofta befolkat, en effekt av läget direkt vid entrén. Den aktivitet som råder här berättar att det har en stor potential som samlingspunkt. Tyvärr har det fått en torftig och billig utformning som inte på långt när drar nytta av denna potential. Den sida där uteserveringarna finns ligger i skugga fram till en bit in på eftermiddagen. Cykel- och gångbanan längs Pilgatan – en relativt stillsam sidogata – har dimensionerats som vore det ett av de absoluta huvudstråken, något som bidrar till den kala upplevelsen. Gott om plats finns det dock för att parkera cyklar. Den lite röriga möblering som finns – tre uteserveringar och en mobil bar – ger dock möjligheter till de kommersiellt baserade aktiviteter som sådana verksamheter inbjuder till. Det finns folk på torget även en vardag även om det är glest på uteserveringarna och baren är stängd.[8] På torget finns gott om plats för träd och annan växtlighet. En smal paviljong med torgrelaterade verksamheter skulle utan svårighet rymmas längs Pilgatan. Torget skulle kunna bli något av en ”fickpark” (pocket park) med vatten, grönska och kanske en lekplats eller klätterbar skulptur – och ändå ge gott om utrymme för serveringar. Ur perspektivet social responsivitet är det redan en plats för de slags möten och aktiviteter man väntar sig på sådana platser, men utvecklingsmöjligheterna är omfattande.

 

Det verkligt problematiska med det nya shoppingcentret är, menar jag, att den enda tillgängliga fasaden har en bottenvåning som till stora delar sluter sig mot omvärlden. I EU-projektet Agora – Cities for People studerade de svenska deltagarna Östergatan i Malmö med dess förlängningar mot Malmöhus i väster och IKEA i öster. Ett av de teman som vi då arbetade med var ”Urban Walls”, dvs stadens väggar. Det arbetet gjorde oss medvetna om hur många dimensioner av interaktivitet som är inbyggda i en fasad: t ex öppningar, transparens, form och uttryck, användbarhet och reglering av tillgänglighet (till delar av det offentliga rummet – i ordets vidaste bemärkelse).

 

Fasadmaterialet längs Fredsgatan kan beskrivas som avvisande. Materialet är antingen de tjocka lameller av frostat glas som täcker större delen av huset eller mörkgrå keramiska plattor som för tanken till en lättstädad offentlig toalett. Där genomsiktligt glas finns används det enbart som skyltskåp, här helt utan attraktiv skyltning, och inte som butiks- eller restaurangfasader. Baristas lilla kafé till höger om entrén är ett undantag, men tyvärr har lokalen inte fått direkt utgång till uteserveringen som har ett väl solbelyst läge vid Fredsgatan. Fasaden saknar helt intressanta detaljer och än mer en skulptural form som hade kunnat smekas med blicken eller handen eller ge stöd för halvsittande eller hängande. Det keramiska materialet är troligen valt för att vara lätt att göra rent från eventuellt ”klotter”, klisterlappar (stickers) och affischering.[9] Det är svårt att upptäcka någon intressant rytmik i bottenplanets fasadgestaltning. Det rör sig om en ganska stor fasadlängd som inte inbjuder till annat än snabb passage. Hela utformningen verkar syfta till att framhäva den väl synliga huvudentrén.


Tv: Fredsgatan, från Fojabs hemsida. Th: Målning av de Chirico.

Bilden ovan till vänster ovan är en av tre som Fojab visar på sin hemsida. Jag föreställer mig att den inte är vald på måfå utan ska ses som ett positivt statement. Det tog mig ett tag att härleda den association som minnet gjorde när jag såg bilden. Det var, visade det sig så småningom, en målning av de Chirico (högra bilden) som på liknande sätt uttrycker en hotfull perspektivisk ödslighet, dock på ett oerhört mycket mer poetiskt sätt.[10] Lägg också märke till att de Chiricos långa byggnad, trots den envisa upprepningen av valv och fönster, har en levande och intressant rytmik.[11]

I linje med min kritiska läsning av Johan Asplund vill jag alltså peka på möjligheterna till social responsivitet också i en närmast antiseptisk stadsmiljö. Där Asplund ser idisslande kor i en lagård på Friluftsmuseet, väcks hos mig på Fredsgatan minnet av en målning som jag först varken kan placera eller se klart. I sin mer expressiva form kan en responsiv relation till Entré och den nya Fredsgatan se ut som på bilden nedan:

Ynglingen som rastar sin hund genom att (likt Cesar Millan på teve) låta sig dras i hög fart, stående på en rullbräda, passerade flera gånger medan jag befann mig utanför entrén till Entré. För detta ekipage är just den långa rakan med sin släta, nyasfalterade cykelbana en generös miljö. Denna användning för tankarna till den långt större magi som cykelkonstnären Danny McAskill kan utvinna ur stadens mer triviala mellanrum.[12] Men att någon kan ha glädje av miljöer som för de flesta av stadens invånare främst är transportsträckor är givetvis ingen anledning att dra tillbaka kritiken mot den pågående produktionen av bakgator och blinda bottenvåningar.



[1] Texten bygger på uppskattningsvis 10 observationstillfällen – ofta i samband med vardaglig användning – fram t o m september 2009. Entré har också varit föremål för en bogranskning i Sydsvenskan: [http://sydsvenskan.se/bostad/bogranskarna/article555222/Har-vill-man-passera-sa-snabbt-det-bara-gar.html]

[2] Jag hävdar detta utan att redovisa några beräkningar eftersom jag menar att effekten är uppenbar (vilket inte hindrar att det skulle kunna vara intressant att se siffror på förändringen).

[3] Ombyggnaden har när detta skrivs ännu inte inletts och det återstår att se hur SHL’s färgglada och högst varierade förslag förverkligas när det malts genom styrelser och projektmöten. Ord som nischer, siktlinjer, små intima platser och lekplatser refererar på ett lovande sätt till en verbal värld som Fojab inte tycks ha tillgång till. Men ord är trots allt bara ord.

[4] Exemplen är många och kan beskådas i alla större europeiska städer: I Malmö kan man titta på de under 70-talet ”sanerade” kvarteren söder om Möllevångstorget och på just Caroli City. Rivningen och byggandet av en bostadsenklav i Lugnet är ett annat slags exempel med liknande konsekvenser som för de serviceorienterande saneringarna. Entré Malmö är, menar jag, en senkommen medlem i det gänget!

[5] Kollegor och andra jag talat med upplever dock interiören som mörk och dyster. En förklaring som ges är att man använder sig av strömsnål diodbelysning. Själv tilltalas jag av kvällsdunklet i kontrast mot butikernas glitter.

[6] Mattorget är en av vår tids urbana innovationer, platser för gränsöverskridande möten par excellence i miljöer som annars på många sätt fungerar segregerande eller pacificerande (se t ex Bauman 2000).

[7] Och glöm för all del inte den elektroniska tavlan som visade tid och temperatur!

[8] Observation 090916. Men när den sydsvenska regnperioden börjar i oktober får man kallt räkna med att torget kommer att stå tomt. Vilket återstår att undersöka!

[9]  Tips till Malmös taktiska kommunikatörer: Det innebär också att den lämpar sig väl för ”taktisk” affischering: Det som sätts upp här blir väl synligt — t o m ganska små klisterlappar sticker i ögonen — men får förmodligen inte sitta kvar många minuter. Vilket också återstår att undersöka!

[10] Ett tips till Entré och Malmö Stad: Låt en konstnär utforma skulpturerna ”flickan med tunnbandet” och ”den hotfulle jätten” så de kan kasta samma skuggor på Fredsgatan som i de Chiricos målning.

[11] Fojab fick inte årets stadsbyggnadspris för Entré men väl skyltpriset: [http://www.fojab.com/?project_id=78]

[12] Se exempel på McAskills konster på Inspired Bicycles: [http://www.youtube.com/user/inspiredbicycles]

 

 

Exempel 2: Att skriva på stadens hud. Om spår och markeringar längs Östergatan, Malmö.

Malmö, den stad där jag bor och lever, är full av berättelser. En del av dem är malmöbornas minnen som förs vidare i form av anekdoter berättade vid kafébord eller privata fester, i tidningarnas insändare och kåserier, i dokumentärer på radio eller teve. Var och en av oss malmöbor bär på sådana berättelser som präglar vår bild av staden. När vi hör dem, blir vi medvetna om rikedomen i det kollektiva minnet och den ännu inte berättade historien om staden. Det är en historia som sträcker sig fram till vårt eget här och nu: ”Igår, när jag cyklade längs Östra Förstadsgatan, fick jag se…”

Andra berättelser är meddelanden i ord och bild som möter oss på reklamtavlor, löpsedlar, trafikskyltar, informationstavlor och i alla skyltfönster. Staden, som vi känner den, bygger på att varor levereras, säljs och köps, på att de som bor, arbetar och gör inköp här kan hitta vägen och röra sig fritt på gator och torg. Här handlar det om slagkraftiga och lättlästa budskap som ska få oss att välja den ena eller andra produkten, att välja rätt väg och att bete oss korrekt i trafiken. Det är sådana kommunikativa inslag som helt dominerar det offentliga rummet, så också längs det stråk[1] vi arbetat med.

 

Östra Förstadsgatan med trafikskyltar, reklamtavlor och olaglig affischering

Östra Förstadsgatan med trafikskyltar, reklamtavlor och olaglig affischering.

Det finns även berättelser som går att läsa bara om man rör sig långsamt genom staden. De är mindre synliga och ibland svårare att dechiffrera än reklamens och trafikinformationens budskap. När de någon gång uppmärksammas är det nästan alltid i negativa termer, som problem, nedskräpning och förfulning. Vad jag talar om är de spår och markeringar som man kan hitta på vilken gata och i vilken stad som helst – i form av affischer, stickers, taggar och graffiti, men också som t ex upptrampade genvägar och spår av nattligt festande. Det är om innehållet i och betydelsen av sådana oftast oönskade och olagliga markeringar och spår som detta avsnitt i artikeln ska handla. I vilken mening kan detta ”skrivande på stadens hud” ses om uttryck för social responsivitet? [2]

Studier av stadens offentliga rum har nästan alltid inriktats på dess platser. Särskilt torgen har blivit föremål för ingående undersökningar som bidragit med viktiga kunskaper om hur människor använder allmänna platser och hur de kan utformas och möbleras. Till skillnad från sådana statiska studier har Agora – Cities for People betonat stadens dynamik. Stadens invånare och besökare befinner sig oftare i rörelse genom staden än de uppehåller sig på dess enskilda platser. Med hjälp av olika metoder har forskarna i Agora kartlagt delar av denna mobilitet. Ett stråk i staden, som det vi undersökt, är både rumslig struktur och mänsklig mobilitet. Det består både av sammankopplade gatu- och torgrum och av människor som rör sig genom rummen. Stråket innehåller en komplex koreografi av människors egna förflyttningar som ofta bara följer en del av det. Sådana individuella trajektorier[3] ingår i de kollektiva flöden som genereras av vardagens rytmer: trafiksignaler, bussars och tågs ankomster och avgångar, arbetsdagens början och slut, lunchrasten, de dagliga inköpen och många andra. Som invånare i och användare av staden medverkar vi ständigt till dessa flöden.

Den 24-timmarsstudie vi gjorde längs de utvalda stråken i Barcelona, London, Utrecht och vårt eget Malmö visade hur innehåll och intensitet i flöden av fotgängare och cyklister, bilar och bussar, leveranser och bevakning, hade en karaktäristisk dygnsrytm. Att närma sig staden i termer av mobiliteter och rytmer är att konstruera ett nytt och mer dynamiskt perspektiv på den. Med stadens rytmik menas då allt ifrån årstidernas och dygnets naturliga växlingar till butikernas öppethållande och ljussignalernas frekvenser. Denna rörlighet, som kännetecknar alla städer, förutsätter att människor hittar vägen dit de ska. Ett viktigt avsnitt av Agora handlade därför om skyltar och skyltning, vägvisare och informationstavlor. Vi försökte bl a att identifiera de platser där människor är i särskilt stort behov av vägvisning. I det sammanhanget kan olagliga markeringar vara ett hinder när skyltar och vägvisare – som t ex i Barcelona – nästan helt doldes av stickers och andra markeringar. Men markeringar och spår ska inte bara ses som ett problem. I den studie jag själv har gjort framträder de som uttryck för det liv som levs i staden. De spår och markeringar som jag studerat avspeglar stadens rytmik på flera sätt:

Vad finns det då för spår och markeringar längs det stråk vi arbetade med?

Affischer ser vi överallt, i professionellt fyrfärgstryck, som datorutskrift eller bara kopierade. Stickers är självhäftande lappar, ibland tryckta, ibland bara en etikett med ett par ord eller en handritad tagg. Upptejpade lappar där man kan riva av en bit med telefonnummer eller e-postadress är vanliga. Taggar, dvs signaturer för en individ eller en grupp graffitiartister sprejas eller målas på husväggar. Graffiti förekommer dels som stora flerfärgsmålningar, dels som små gubbar eller texter. Myndigheternas egen fullt lagliga graffiti visar läget för ledningar av olika slag inför grävningar i gatan.

 


Trappstegen på Värnhemstorgets plattform är preparerade för skateboardtrick.

Spåren av användning är av mångahanda slag. Nötning på och smörjning av trappsteg visar var skejtarna håller till. Kvarlämnade flaskor och muggar, tomburkar och emballage avslöjar var ett improviserat umgänge tagit plats. Att ett elskåp ibland är en möbel att halvsitta emot framgår av att dess framkant är blankpolerad. Festmarschaller lämnar sotiga spår på husfasader och stänk av utspilld paraffin på gatan. På en gammal asfaltyta kan vi avläsa spåren av åratal av reparationer och slitage. Innerstaden, till skillnad från det glesa perifera stadslandskapet, innehåller få ytor av det slag som avslöjar verkliga gånglinjer. Ändå går det faktiskt att hitta väl upptrampade genvägar på ett par ställen längs stråket. Slitage på hårda ytor kan vanligen anas först efter decenniers nötning. Min genväg till stationen är ett osynligt spår av rubbade mineralkristaller, höstlöv och gruskorn, men en lysande stig på min kognitiva karta.[4]

Innehållet i budskapen kan vara politiskt, kulturellt, kommersiellt, högst personligt och ibland främst konstnärligt. De registrerar klubblivet, återkommande musikevenemang, fria teatergruppers föreställningar, politiska möten, yogakurser, sökandet efter ny bostad (med telefonnummer att riva av), efterlysningar av husdjur och erbjudanden om olika tjänster. I samband med valen och första maj intensifieras den politiska affischering, dels på fullt lagliga affischtavlor men i lika hög grad i form av olika olagliga markeringar. Budskapen är alltså information om åsikter eller evenemang, de gör reklam för produkter ofta riktade till subkulturer, föreslår affärsuppgörelser, uttrycker individualitet och förmedlar konstnärliga uppslag och perspektiv.[5] Markeringarna längs stråket konstituerar ett thirdspace,[6] det tredje rum som av olika skäl inte får plats i det etablerade samhällslivet. Men de representerar likväl marknadens, politikens och kulturens offentligheter.

 

Markeringar kan hittas på alla ytor som erbjuds längs gator och torg. I Malmö, i likhet med många städer, är elskåpen den klassiska platsen för icke sanktionerade budskap och kampanjer. Men även mindre ytor som stolpar och stuprör används. På husens fasader hittar man ibland affischer men oftare taggar och, i vissa lägen, graffiti. Också på papperskorgar, P-automater, postlådor och bankomater kan man hitta små affischer, taggar och stickers.

Inom det avsnitt av Malmö som vi studerade är tätheten av olagliga markeringar störst längs huvudgatan och de viktigaste korsande gatorna. Deras placering blir därmed en bekräftelse på att de som klistrar och sprejar rätt uppfattat var flödena av människor är störst. Det finns dock undantag: Placeringen av vissa markeringar tycks uttrycka en bedömning att en viss stadsdel, en korsning eller en viss plats är särskilt viktiga för att kommunicera med andra stadsbor eller besökare. Spridningen av individuella budskap tycks ibland vara mer eller mindre slumpartad medan politiska affischer och stickers kan vara jämnt och systematiskt utplacerade i hela stråkområdet.[7]

Vissa av markeringarna har tydliga referenser i tid och rum: Ett evenemang tar plats vid en bestämd tidpunkt. De platser som hänvisas till finns undantagsvis inom stråkområdet men oftare i staden. Mera sällan finner man meddelanden om händelser i Lund eller Köpenhamn. Webbadresser, e-postadresser eller telefonnummer länkar vidare till platser eller företeelser långt utanför stråket. Överklistring eller övermålning, blekning och slitage samt fortfarande tydbara datum skvallrar om händelser i förgången tid, ibland för flera år sedan. De utnyttjade ytorna blir därmed till palimpsest, där de äldre texternas innehåll ibland kan anas eller kännas igen.

Rikedomen av meddelanden längs stråket skvallrar om ett starkt behov hos individer och grupper i Malmö att uttrycka sig i det offentliga rummet och understryker samtidigt de extremt små möjligheter som finns för de ekonomiskt resurssvaga delarna av kultur- och näringslivet att göra detta på ett lagligt sätt. I hela stråkområdet fanns bara en enda laglig affischpelare för invånarnas egna meddelanden. Den var placerad på Drottningtorget och alltid hårt utnyttjad.[8] Livet i staden utgörs i stor utsträckning av invånarnas taktiker och utnyttjar minsta gnutta av frihet i de strukturer och system som utgår från de starka aktörernas strategiska agerande.[9] Vi möter dessa strategier i stadens strukturella form, i dominansen av kommersiella krafter i dess publika rum, i trafiksystem och kollektiva transporter och, inte minst, i utformningen av det offentliga rummet.

Jag vill påstå att ett av de viktigaste kriterierna för ett ”lyckat” stadsliv är offentliga rum som är öppna för alla stadens invånare. Därför ska förekomsten av allehanda markeringar och spår — hur fula och missprydande de än kan vara — inte i första hand ses som sjukdomssymtom utan som friskhetstecken: de är hälsningar från det myller av människor — individer och grupper, organisationer och småföretag — som är med om att bygga stadens rikedom. Här handlar det om att — ibland mot alla odds — utveckla och vidga det urbana rummets sociala responsivitet. En generös stad låter invånarna skriva på sin hud.



[1] Det EU-finansierade forskningsprojektet Agora – Cities for People hade deltagare från Barcelona, London, Malmö och Utrecht. Jag ingick i en grupp forskare på Institutionen för arkitektur i Lund som samarbetade med Malmö Stad. Projektet handlade om ”capital routes”, dvs städernas viktigaste stråk, deras innehåll, användning och utformning och syftade till att ta fram planeringskoncept relaterade till urban mobilitet, därav begreppet stråk (Persson 2004). 

[2] Detta avsnitt av artikeln en komprimerad version av min ännu ofärdiga uppsats ”Capital Routes and Tactical Spatiality” och bygger på projektets delrapporter samt egna studier i Malmö och Paris. Den finns också publicerad i en något annorlunda version i Malmö Stads slutrapport inom Agora (Wikström 2006).

[3] Tidsgeografiskt begrepp: banor eller förflyttningsvägar (ofta redovisade för ett dygns 24 timmar).

[4] Vattenpölar, utspilld färg, krattning av grusytor och snö kan tillfälligtvis ändra på detta och skapa en fascinerande spårbarhet: [http://tomaswikstrom.nu/image_loop/shortcuts.html]

[5] En jämförande studie (2005) längs rue Marx Dormoy och rue Doudeauville, Paris 18de, uppvisar en snarlik bild, möjligen med starkare betoning av erbjudna bygg- och reparationstjänster och därtill, i vissa gathörn, ett stort antal (av mig) odechiffrerbara lappar med kinesisk text.

[6] Soja 1996

[7] När jag någon gång får tid ska jag jämföra min ganska minutiösa kartläggning med de Space Syntax-analyser av Malmö och stråkområdet som gjordes inom Agora.

[8] Sedan dess har Malmö Stad låtit sätta upp ett antal affischtavlor, ritade av Thomas Hellqvist, ofta i anslutning till frekventerade torg. Ändå är den lagliga affischytan per capita uppskattningsvis mångdubbelt högre i vilken mindre ort som helst utanför storstadsregionerna. Att legalisera affischering på elskåp vore ett stort språng i rätt riktning.

[9] de Certeau 1984

 

Exempel 3: Genvägar är inte senvägar: Taktisk mobilitet i modernismens överskottslandskap.

Den spanska arkitekten Ignasi de Sola-Morales introducerar i en text det franska uttrycket terrain vague.[1] Med det menar han de otydliga, obestämda och marginella områden i det urbana landskapet som arkitekturdiskursen ofta bortser från, t ex övergivna eller outnyttjade delar av industriområden och förortsmiljöer. Han noterar att medan konstnärer och fotografer fascineras av sådana miljöer, ser arkitekter dem som mark som väntar på att exploateras, ordnas och göras nyttiga och meningsfulla.

I de obebyggda områdena mellan olika bebyggelseenklaver i Flemingsberg och på de öppna ytorna inom dem är människor i rörelse, ibland på planlagda gång- och cykelstigar, ibland på spontant upptrampade stigar och genvägar. Oplanerad eller överbliven mark, kanske lämnad som expansionsytor eller bullerzoner, ibland med rester av gamla byggnader och anläggningar, lockar till sig invånare i alla åldrar, indragna i alla möjliga aktiviteter. Andra avskräcks av den fulhet eller de risker de uppfattar i sådana områden. Det är just dessa mer eller mindre överblivna ytor – på planerarspråk ofta benämnda restytor eller impediment – jag har utforskat.

 

Mitt i Flemingsberg: En redan välutnyttjad yta (mopedcross, cirkus, långtradarparkering, husvagnstomt) väntar sedan 1970-talet på framtida exploatering.

Restytorna i Flemingsberg består av stora ytor av oklippt gräs, slänter där den vilda floran tagit över, buskbevuxna områden och kvarlämnade fragment av “natur”. Skötseln är obefintlig eller billigast möjliga, vilket också förklarar en viss skräpighet. Därför hittar man här också allehanda spår av användning: rester av kojor som barn har byggt, spår av promenader med hunden, kärleksmöten och grillfester. Genvägar – som trampats diagonalt över ängar, remsor av skogsmark, dåligt utnyttjade parkeringsplatser och branta sluttningar – förbinder viktiga målpunkter.[2]

Med utgångspunkt i empiriska studier i Flemingsberg studerade jag i min forskning egenskaperna hos sådana åtskiljande remsor och ytor. De vore en förenkling att enbart betrakta dem som barriärer. Restytorna separerar visserligen bebyggelseenheterna från varandra, men de förbinder dem också och ger utrymme för olika aktiviteter utanför det ordnade stadsrummet. De ingår i det öppna stadsrum som karaktäriserar modernismens bostadsbyggande. På samma sätt som öarna i en skärgård på en gång åtskiljs och förbinds av havet, är den modernistiska planeringens enklaver både sammankopplade och separerade av mellanrummen.

Restytor tillskapas vanligen som en negation: För att förhindra att gränsvärden för buller överskrids avsätts en bullerzon mellan bostadsområdet och trafikleden. Skyddszoner längs motorvägar och järnvägar, markremsor som skiljer ett bostadsområde från ett annat, mark som avsatts för framtida byggande eller bara blivit över; alla kännetecknas de av att inte explicit utformas för en aktivitet eller verksamhet. På så sätt är restytor vanligen ogestaltade eller indirekt formade.[3]

Vilka möjligheter att överskrida gränser – mellan geografiska områden och människor med olika kultur och social status – kan man upptäcka i det nya stadslandskapets restområden? Och vad tillför begreppet social responsivitet till hur vi reflekterar över sådana transgressioner? Det finns flera orsaker till att restytor skulle kunna vara viktiga rum för gränsöverskridande möten:

Dessa nedslag väcker frågan: restyta för vem? När man avlägsnar sig från arkitekturens och planeringens perspektiv kan överskottsytor eller impediment i realiteten visa sig vara användbara för vissa människor. De kan innehålla platser av betydelse i deras dagliga liv och få en laddning som börjar likna den som hemmet vanligen har. Kort sagt, de rum som undersöks och diskuteras i min text är restytor blott ur ett bestämt perspektiv eller inom en viss diskurs. Därigenom kan de också upptäckas av och bli meningsfulla platser för individer och grupper. Det framtida ödet för den här sortens rum är i sista hand avhängigt vilka aktörer som har den egentliga makten att klassificera det urbana rummet som det ena eller det andra, att besluta över dess användning och att initiera förändringar.

 

Varma sommarnätter samlas tonåringarna på denna bergknalle mitt i Grantorp och festar – med hög ljudvolym till de närboendes irritation

Studierna i Flemingsberg visar att människor i högre eller lägre grad tar restytor anspråk och gör bruk av de möjligheter som de erbjuder. Här består de som jag redan påpekat ofta av ”natur” eller åtminstone fragment av skogs- eller ängsmark, klippor och backar. De utgör markytor som ligger i direkt anslutning till de områden som vårdas av förvaltarna och som använda av många. Men vanligen betraktas sådana oklart definierade rum inte som offentliga. Diskursen om offentliga rum innefattar sällan det obearbetade landskapet. I de fall detta landskap framträder som natur i någon bemärkelse är det istället den hävdvunna allemansrätten som aktualiseras och som – inom vissa ramar – ger enskilda personer tillträde till privatägd mark.

Flemingsberg kan beskrivas som en ”arkipelag av enklaver”, av rumsligt avgränsade enheter för boende, industri, kommers, forskning och utbildning osv. Vilka slags territorier och vilka rumsliga praktiker kan man hitta i det hav av mellanrum som omger dessa öar?

Undersökningen av Flemingsbergs restytor utfördes i tre steg. I det första besökte, observerade och fotograferade jag alla ytor som inte tillskrevs bestämda funktioner och/eller var föremål för regelbunden skötsel. Jag ville skaffa mig en överblick över alla varianter av restytor och var särskilt uppmärksam på alla aktiviteter eller spår av aktiviteter som gick att upptäcka. Resultatet blev en enkel typologi över restytor[4], ett antal observationsanteckningar och en stor samling fotografier. För de mer detaljerade undersökningarna i steg 2 valde jag två utsnitt av Flemingsberg, nämligen den östra delen av Grantorp och den norra delen av Visättra, båda bostadsområden ur miljonprogrammet och nära knutna till restytor med sinsemellan något olika karaktär. Fältarbetet i denna fas innehöll detaljerade observationer och en kartläggning av gångstigar och signifikanta platser inom respektive restytor. Nu fotograferade jag och gjorde fältanteckningar på ett mer systematiskt sätt. De kartor jag ritade lades in som lager på (ortogonala) flygbilder. De viktigaste stigarna dokumenterades i text och bild. Under det tredje steget tillämpade jag det jag lärt mig om Flemingsbergs restområden när jag genomförde intervjuer med ett tjugotal personer som bodde, arbetade eller studerade i stadsdelen. Jag gjorde också intervjuer med nyckelpersoner inom planering, bostadsförvaltning, föreningsliv och projektverksamheter. Förutom att intervjuerna gav mig nya fakta om restytorna bekräftade de i hög grad de intryck jag fått i samband med observationer och dokumentation.

 

Ett nätverk av genvägar binder samman östra delen av Visättra med dess omvärld. De gula linjerna markerar de spontant upptrampade stigar som förkortar avstånden mellan bostadskvarter och angränsande industri- och rekreationsområden.

I min undersökning av restområdenas användning och innebörder framträder de spontant upptrampade gångstigarna som de allra tydligaste spåren av vardagligt bruk. All appropriation[5] av markytor som inte har en permanent beläggning och som innebär att människor verkligen är kroppsligt närvarande (till skillnad från ett estiskt avnjutande på distans) lämnar spår i form av slitage, vanligen som stigar men också som nötning på attraktiva platser, t ex klippor eller andra utsiktspunkter. Jag har framför allt intresserat mig för informella gångstigar, eftersom de erbjuder vissa möjligheter till förflyttning som annars saknas i en stadsdel som Flemingsberg. Det går att med linnéansk systematik särskilja fyra huvudtyper av sådana stigar, nämligen genvägar, tillträdesstigar, promenadstigar och sidostigar.

Genvägar kan man hitta överallt i Flemingsberg, särskilt där människor måste korsa mellanzoner för att nå de huvudsakliga platser som ingår i deras dagliga förflyttningsscheman. Man kan hitta dem mitt i stadsdelen, närhelst de reguljära gång- och cykelvägarna gör stora omvägar och är opraktiska att följa. De uppstår närhelst ett bostadsområde saknar direkta förbindelser till angränsande områden. På andra ställen sneddar de över rätvinkliga hörn och förkortar gångavståndet mellan två platser. Genvägar tycks i första hand hänga samman med vardagens rutinmässiga förflyttningar. Genom att ta en genväg sparar man tid och ansträngning. Den viktiga effekten av genvägar är att de förbättrar stadslandskapets rumsliga konfiguration. På så sätt visar de på bristerna i det planerade och byggda trafiksystemet som i miljonprogrammets stadsdelar ofta har en trädliknande och hierarkisk struktur. Genvägarna förvandlar detta till ett nätverk av förbindelser som ger kortare gångavstånd och större valfrihet vid förflyttning. Ur den rumsliga konfigurationens perspektiv kan man skilja på två slag av genvägar: Genom att den utgör en ny länk mellan bostadsområdet Visättra och det angränsande industriområdet gör genvägen att gångavståndet mer än halveras. En sådan länk förändrar drastiskt den rumsliga ordningen.[6] Det stora antalet stigar som skär över hörn medför kanske att fotgängaren sparar några steg men förändrar inte konfigurationen mer än marginellt.

 

Stigar trampas upp av olika skäl: för att göra vägen kortare, för att nå kojan, klippan eller gläntan i skogen, för att promenera med hunden eller bara för att det saknas en trottoar.
 

Tillträdesstigar leder till viktiga platser i överskottslandskapet. I Flemingsberg ger sådana stigar främst tillträde till attraktiva målpunkter i ”naturen”. I Visättras kantområden leder en smal stig till en koja som barn har byggt. Till klippor och andra spännande platser för andra stigar. Men så vitt jag kan se tenderar tillfarter att bli delar av ett nätverk av stigar och blir därigenom svåra att skilja från nästa kategori. Tillträdesstigarna verkar i hög grad uppstå genom barns lek. Det är i leken som barn upptäcker de egendomliga träd, stubbar, klippblock och gläntor som de kan fantisera om, uppehålla sig vid och göra till utgångspunkt för sina äventyr. Tillträdesstigar gör överskottslandskapets kantzoner tillgängliga, dvs remsorna närmast den mark som är planerad och skött.

Promenadstigar slingrar sig ofta fram genom kantområden och mellanzoner. En av dem följer till exempel i skogen längs östra kanten av Visättra, osynlig från bostadshusen. Promenadstigar är uttryck för andra typer av förflyttningar än de som leder från en plats till en annan. De kan vara en del av någons joggingstig, erbjuda en trevlig väg för promenaden med hunden eller för att få lite frisk luft, känna lukten av gräs och jord och lyssna på fåglarnas kvitter. Flemingsberg innehåller också spår av det gamla jordbrukssamhället och promenadstigarna följer ibland de delvis övervuxna resterna av gamla kostigar, av skogs- och markvägar. För den som har öppna sinnen är sådana stigar och vägar särskilt attraktiva. På promenadstigarna i Flemingsberg kan man möta äldre män och kvinnor som trampar fram över stenar och rötter, unga män som leker med sina hundar, killar på mountain bikes, stavgångare och svampplockare.

Sidostigar finns längs flera av matargatorna och genomfartslederna i Flemingsberg där gångbanor saknas på den ena eller båda sidorna av vägen. De används framför allt för det dagliga livets rutinmässiga förflyttningar. Informella trottoarer är först och främst en konsekvens av att vägar som utformats exklusivt för biltrafik leder mellan platser som är viktiga målpunkter också för fotgängare. När det framstår som mer attraktivt att gå till fots längs bilvägar istället för att följa de planerade gångstråken har vi förmodligen att göra med grundläggande missförstånd i planeringsprocessen. Längs Hälsovägen leder till exempel både en sidostig närmast vägen och parallellt med denna ytterligare en spontant upptrampad stig i restområdet – närmast en buffertzon – intill vägen.

De informella stigarna i Flemingsberg är uttryck för speciella varianter av social responsivitet som innefattar att anonymt medverka i en omvandling av det urbana landskapet.[7] Vilka potentialer för att överskrida gränser och, mer specifikt, för transgression av skrankor mellan människor med olika kultur och social status går då att återfinna i det nya stadslandskapets restområden? Jag ska summera mina erfarenheter genom att formulera tre frågor, frågor som både utgör spekulativa tolkningar och frågeställningar för fortsatt forskning och praktik inom arkitektur och stadsplanering.[8]

  1. Vad innebär det att analysera restytornas praktiker i termer av svag appropriation, användarnas produktion och taktiker? Den flyktiga karaktären av sådana praktiker motsägs av den relativa permanensen av de rutiner som etableras och de spår som dessa lämnar efter sig, inte minst i form av olika slags informella stigar. Dessa upprätthålls som del av en informell kultur som är mer eller mindre osynlig för markägare, planerare och beslutsfattare och därför också sårbar för deras handlingar.
  1. Hur kan dominans förstås i restytornas sammanhang, där man har att göra med en överlappning mellan urbana och rurala regelsystem – regler som inte bara upprätthålls av myndigheter utan också av olika grupperingar bland invånare och andra användare? Denna dominans, som också förmedlas av dem som gör bruk av den otydligt definierade marken, tolererar uppenbarligen ”svag” appropriation och inbegriper direkta och indirekta förhandlingar mellan olika användare.
  1. Vilken potential för att stödja och uppmuntra en fredlig samexistens mellan olika befolkningsgrupper ger appropriationen av restytor som de ter sig idag – och vilka möjligheter öppnas eller förloras genom olika planerade åtgärder, alltifrån förändrade skötsel- och underhållsrutiner till uppförande av ny bebyggelse? Potentialen för att tillskapa mångsidigt användbara, oömma platser på gränsen mellan bebyggda områden och rester av ”natur” är utan tvivel en av Flemingsbergs viktigaste tillgångar.

Den responsiva staden, som den visar sig i detta tredje exempel, är diffus i konturerna, överlagrad av oklara regelsystem, vilande anspråk, kommunala sparbeting och svag kontroll men har samtidigt en betydande välanvänd och outnyttjad potential som biotop, rekreationsområde, experimentyta, platsvärld och dessutom expansions- och förtätningsyta. Den öppnar sig främst för ett taktiskt bruk, utan förhoppningar om permanens, men har i praktiken visat sig kunna bära snart halvsekellånga relationer till älskade platser.[9]



[2] Den studie jag redovisar här handlar om restytors användning och innebörder i just sådana hybridlandskap och deras potential för gränsöverskridande handlingar och möten som de erbjuder. Forskningsarbetet utfördes inom ramen för projektet Det offentliga rummets gränsöverskridande potential i den segregerade staden (FORMAS), se Nylund (red) 2007.

[3] Restytorna är inte ”formlösa” som Tom Nielsen (2001) hävdar, utan snarare indirekt gestaltade. De får sin distinkta form av de angränsande enklavernas gränser. Det är Nielsen som använder uttrycket ”overskudslandskab”.

[4] Jag skiljer på mellanzoner, kantområden, bullerzoner och expansionsytor (Wikström 2007b).

[5] Att appropriera något är att göra det till sitt – utan att nödvändigtvis ha den formella äganderätten.

[6] ”Drastiskt” låter kanske överdrivet, men effekten är i princip densamma som när man öppnar en direkt förbindelse (en tunnel) mellan två alpdalar eller bygger en bro över en kanal eller ett sund.

[7] Eller: att upprätthålla en spontant utvecklad rumslig konfiguration som får den reellt existerande staden att fungera.

[8] Frågorna behandlas utförligare i den artikel som detta avsnitt bygger på (se Wikström 2007b).

[9] Flera av mina intervjupersoner kunde peka ut platser som var betydelsefulla för dem och som förblivit mer eller mindre oförändrade sedan Flemingsberg byggdes.

 

Social responsivitet – en meningsfull ansats?

De tre exemplen uttrycker tillsammans en vidd av möjligheter till tolkning av social responsivitet. Asplunds begrepp pekar för det första ut något som vi kanske redan är medvetna om men som han lyfter fram och gör synligt på ett särskilt sätt: en rik möjlighet att relatera till och bli involverad i en plats. För det andra pekar begreppet i olika riktningar — långt fler än Asplund själv utvecklar — och därför måste varje tillämpning fördjupas och byggas på med hjälp av ytterligare begreppsliga redskap. Exemplen handlar — märker jag nu — om stadens responsivitet alltifrån ett mer eller mindre osynligt samspel, över bekräftande markeringar till användarnas konkreta materiella rumsskapande (räumen). Sedda ur arkitekters och planerares perspektiv förutsätter det första exemplet tvärtom distinkt utformning av stadens väggar och konfiguration, det andra ställningstaganden till ”nischer” för gatans bibliotek och det tredje beslut om vad som ska lämnas mer eller mindre obearbetat och öppet för appropriation.

 

Det första exemplet — Entré Malmö — handlar i hög grad om stadsrummets väggar och hur de ”öppnar sig” för interaktion. Här är det möjligt att föra undersökningen vidare i aktant-termer, dvs tillämpa Bruno Latours och andras aktör-nätverksmodell.[1] Latour har t ex i en artikel detaljerat utrett dörren som aktant. En fenomenologisk undersökning av husets öppningar görs av O F Bollnow. Nollis klassiska undersökning av (offentligt) tillgängliga rum i Rom är en drastisk påminnelse om hur den urbana rumsvärlden vidgar sig utanför gatan och torget.

 

Ett helt annat perspektiv som här aktualiseras är den urbana konfigurationen av gator och kvarter, som ju i detta fall drastiskt förändras med byggandet av Entré. Det är alltså också ett fall för Space Syntax och andra rumsliga analysmetoder som kan användas för att mäta förändringar i integration, täthet och kopplingar. En bild av det offentliga rummet kan tecknas genom en sådan analys som också här kan referera till Nollis karta över tillgängliga stadsrum i Rom. I förlängningen av detta synsätt blir vi varse hur det offentliga[2] rummet växer och krymper i takt med dygnets, veckans och kanske också årstidernas rytmer och påminns dessutom om att ett av Lefebvres sista arbeten behandlade stadens rytmologier.[3]

 

1748 års karta över Rom, upprättad av Giambattista Nolli, visar inte bara byggnader, gator och torg utan också de offentligt tillgängliga interiörerna. Utsnitt från http://nolli.uoregon.edu/default.asp

Vi ser här alltså social responsivitet som människors samspel med arkitektur och stadsrum i olika skalor, där byggnaderna kanske kan sägas ha olika tilltal (t ex om bottenvåningen är blind eller transparent)[4] och där kvartersstruktur och gatunät bjuder upp till en slags dans där möjligheter till improvisation inte saknas. Det vore fel att i detta sammanhang utelämna de Certeau och hans syn på oss konsumenter som producenter. Social responsivitet kan här också förstås som taktisk kreativitet. Responsiviteten framträder här som upplevelse och handling (att välja väg, att titta, att stanna upp, att gå in osv). Den visar sig som skiftningar i flödet av människor, som stationär aktivitet — individuellt eller i en folksamling. Den lämnar framför allt spår hos individen som erfarenhet och minne och i den urbana kulturen som berättelser om staden. När gatan och torget töms efter stängningsdags är den därför frånvarande, men på olika sätt: Främlingen saknar helt erfarenheten och minnet av cirkusföreställningar på den grusplan dit platsens invånare vet att en kringresande cirkus alltid återkommer. När torghandeln är slut för dagen är Möllevångstorget tomt på ett för malmöborna signifikant sätt.

 

Det andra exemplet, som ju handlar om spår och markeringar längs ett betydelsefullt stråk i Malmö, lyfter fram helt andra dimensioner av social responsivitet. Här är ”mellan-varon” inte uteslutande ett flyktigt tillstånd som uppstår när människor rör sig i staden. Med markeringar av olika slag införs ett mer beständigt ”mellan”, som visserligen kan skrapas bort samma dag av Gatukontorets nitiska personal men också bli sittande kvar i åratal, tills färgen flagnat ellet blekts, papper och plast brutits ner av solens strålar och spolats bort av vinterns regn. Den illegitima texten är en urban innovation[5] som utnyttjar nischer mellan maktens monumentala uttryck och reklamens upplysta fyrfärgstryck.

 

När man vill reflektera över t ex elskåpet som underlag för urban kommunikation/interaktion är Michel de Certeau en given följeslagare. Hans reflektioner kring ”att ta tillfället i flykten” skänker dignitet och legitimitet åt klisterlapparnas och de små affischernas folk. Här pågår en verksamhet utan vilken staden skulle framstå som alltför välstädad, ett ”rent helvete”. Med Latour kan man här också fundera över hur dessa markeringar ”stabiliserar” olika aktörsnätverk, t ex relationerna mellan ett ännu ganska okänt rockband och deras blivande fans. Stickers och andra markeringar länkar lätt över till olika former för digital interaktivitet: webbsidor, e-postadresser och telefonnummer. För den som väl upptäckt denna miniatyriserade informationskanal öppnar sig en potentiellt vidlyftig och mångskiftande social responsivitet.

 

Här införs alltså – i alla upptänkliga nischer som stadsrummet innehåller — ett tredje rum som uttrycks genom allehanda spår och markeringar och blir till utvidgningar av det offentliga rummet. Med stöd av gatans artefakter etableras så grogrunden för en fortsatt social responsivitet som visserligen ständigt förändras men ändå i någon mån hålls fast — med tejp eller självhäftande klister. Den kan vara lika efemär som i det första exemplet, men också locka till att göra avtryck, att själv skriva på stadens hud.

 

Det tredje exemplet lyfter fram den reellt existerande staden, dvs det glesa och splittrade urbana landskap som utgör den allra största delen av storstadsregionerna och som i ett europeiskt perspektiv fått allt större uppmärksamhet med Schweiz[6] och Holland[7] som intressanta typfall. Det uppmärksammar dels det modernistiska stadsbyggandets och den rationella trafikplaneringens tillkortakommanden, dels människors envisa förmåga att överbrygga hinder och skapa mening i de miljöer de har tillgång till.

 

Stigarna – i termer av genvägar — innebär ett röstande med fötterna som drastiskt omvandlar den av planeringen nedlagda rumsliga konfigurationen. Jag har inte haft tillfälle att göra jämförande Space Syntax-analyser med och utan genvägar men är ändå övertygad om att genvägarna kraftigt modifierar förortslandskapets konfigurationer. Många av dessa stigar märker ut platsen för de reguljära gångvägar som inte finns medan andra pekar på knasigheter i själva planeringen med planskilda kommunikationsnät som uppfattas som hinder, inte används som avsett och därför inte heller ger den trafiksäkerhet som var tanken.

 

Att gena är å ena sidan en individuell taktisk handling: Du ser målet på andra sidan gräsmattan, du betraktar den asfalterade gångvägen som vinklas i 90 grader i dess utkant och du väljer diagonalen, trots att dina strumpor blir fuktiga av daggen i gräset. Du har tagit tillfället i flykten, när ingen representant för fastighetsägaren eventuellt skulle kunna ha negativa synpunkter på din illegitima handling. Så långt är de Certeau med på promenaden. Men, å andra sidan, faktum är att tusentals vandrare redan har tänkt på samma sätt. Du korsar inte en ”jungfrulig” gräsmatta utan följer en upptrampad stig som skevar lite kring den exakta diagonalens riktning. Det du gör är alltså snarare att underhålla och bekräfta ett slags urban anläggning. Är det alltså snarare fråga om en appropriation i Lefebvres mening? Problemet är att Lefebvre ställer så höga krav på det han kallar appropriation när det gäller autonomi, kontinuitet, kontroll osv att tankarna snarare går till Riddarhuset, Folkets hus, byggnader för nykterhets- och frimurarloger, idrottsföreningars sportanläggningar osv. Appropriation ska, menar Lefebvre, ha beständighet över tid och vara det rumsligt materiella uttrycket för en grupps strävanden i samhället. Den som approprierar ska kunna utöva en rimlig kontroll över det som approprierats. Med en lyckad appropriation har en grupp i samhället bestått det Lefebvre kallar trial by space.[8] Genvägen är istället en anonym och sårbar men ändå ofta uthållig appropriation. Det är uppenbart att produkten — dvs själva genvägen — är den viktigaste aktanten i den assemblage eller det aktörsnätverk som här stabiliseras, medan fotgängarna/stigfinnarna faktiskt är utbytbara.

 

I det tredje exemplet på social responsivitet görs en återknytning till en uråldrig relation till landskapet som är grundläggande för allt boende. Stigarna har fundamental betydelse för varje bosättnings överlevnad och det är ju verkligen ironiskt att modernismens bostadsenklaver från 70-talet genererar ett så rikt nätverk av stigar.



[1] Latour 1998, 2005

[2] I ordets allra vidaste bemärkelse!

[3] Lefebvre 2004

[4] Och ur responsivitetens perspektiv är det ju mer än bara lustigt att man talar om blindfönster, om en stum fasad, om en välkomnande entré osv.

[5] Men givetvis inte ny, redan de gamla romarna osv…

[6] Schumacher & Koch, 2004

[7] Nielsen, T & al 2004

[8] Folkets hus-rörelsen är ett väldigt tydligt exempel på vad Lefebvre (1991) menar här.

 

Att utforma den responsiva staden

Det föreligger en grundläggande missuppfattning om vad arkitektur och stadsbyggnad är. Den är svår att upptäcka för den som är skolad in i professionen arkitekt eller stadsplanerare. Den är på ett annat sätt osynlig för bebyggelsens och stadslandskapets användare som tar den urbana omgivningen just som given ”om” dem. Denna missuppfattning handlar om hur byggda strukturer förstås, dels av dem som står bakom deras tillkomst (och där är arkitekter och planerare bara ett par av många aktörer) och dels av deras användare, vi[1] som dagligen och ofta oreflekterat tar dem i anspråk för våra handlingar.

 

Bland arkitekter och planerare finns missuppfattningen att deras handlingar på ett grundläggande sätt påverkar och bestämmer villkoren för människors samspel i det byggda. Här finns en ovilja att se det vilda, mångtydiga och obestämbara i ibruktagandet. Människor handlar sällan som det var ”tänkt” och städer fungerar delvis just på grund av detta. En stadsdel, en gata, ett torg blir något annat, något större, än det som projekterades. Strandpromenaden i Västra hamnen blev, när den togs i bruk, så mycket mer än arkitekterna och planerarna kunde föreställa sig, ett vardagsrum för hela staden. Bostadsenklaven Visättra i Flemingsberg triumf­erade över modernismens inbyggda determinism, av livsnödvändighet måste den förbinda sig med angränsande områden för arbete och rekreation. Användarnas missuppfattning är densamma, fast omvänd. Konsumenterna av byggda strukturer, av urbana landskap, inser inte att det är deras arbete som ger liv åt det byggda, att de är stadens verkliga producenter.

 

Hur kan social responsivitet kan göras till ett medvetet och levande tema vid design av stadens rum? Mina tre exempel kan ge uppslag både kring hur ”gränssnittet” mellan människor och byggnader skulle kunna utvecklas och om hur människors medverkan i att bearbeta och utveckla stadens morfologiska och konfigurativa egenskaper. Exempel på medvetenhet om responsivitetens möjligheter börjar dyka upp i de unga arkitekternas och kontorens verksamhet. Stadens sociala responsivitet är i vidaste mening en fråga om demokrati, om rätten att framträda i och ta del av det offentliga rummet.

1. Bygg urbana rum som interagerar och gatunät som medger taktiska vägval

Det första temat berör ställningstaganden som görs vid utformningen av varje nybyggnadsprojekt (och delvis i många ombyggnadsprojekt). Entré Malmö framstår här som ett ytterlighetsexempel eftersom byggnaden på en gång reducerar väggens interaktivitet och gatunätets komplexitet. En negativ förebild kan på detta sätt vara påtagligt produktiv: Det finns tusen sinom tusen sätt att vidga den sociala responsivitetens möjligheter här! Tyvärr finns det också – i vår tids arkitektur – tusentals exempel på liknande sätt att reducera stadens responsivitet.[2]

 

Det finns därför anledning att fördomsfritt utvärdera de seriösa försök som gjorts på senare år att skapa urbana miljöer som erbjuder en bredd av möjligheter till att både vistas och interagera i det offentliga rummet. Arkitekter har ofta bråttom att ta avstånd från arkitektur- och stadsbyggnadsfenomen som de av någon anledning inte gillar: Det där är New Urbanism, det där gillas av prins Charles så det kan inte vara bra, den planen är ritad av Klas Tham i ett försök att efterlikna den medeltida staden, verkligen helt ute. Sådana snabba avfärdanden innebär i värsta fall en oförmåga att se de värden som eventuellt uppnås – och, i den andra änden, en blindhet för djupgående brister i de trender man bejakar. Eftersom Bo 08 i Västra hamnen i Malmö och Ørestaden på Amager är nära nog samtidiga, är en jämförelse mellan dessa i många avseenden diametralt olika stadsbyggnadsprojekt intressant. Skillnaden handlar i högsta grad om hur urbana rum förstås och utformas. Vilka handlingsmöjligheter erbjuds de som rör sig genom Västra hamnen respektive Ørestaden? Under vilka förutsättningar kan man vistas i stadsrummen? Hur skyddas människor mot dåligt väder respektive kan dra nytta av rummens mikroklimat? Och slutligen, vilket slags stadsliv understödjer de respektive miljöerna?

 

Gehl arkitekter gjorde 2003 en idékatalog för Universitetskvarteret (Norra Ørestaden) som samtidigt är en svidande kritik av en kal, stram och minimalistisk urban miljö. Bland huvudpunkterna i kritiken kan nämnas frånvaron av verksamheter i byggnaderna längs det centrala stråket som skulle kunna ge liv åt det på kvällstid. Byggnaderna är övervägande storskaliga och monofunktionella och har ibland en vag identitet. En annan viktig kritik handlar om att de stora öppna ytorna är utsatta för negativ klimatpåverkan, framför allt i form av blåst under den kalla årstiden. Stadsdelen är avskuren från omgivningen av starkt trafikerade gator. Den har inte ett diversifierat gatunät med lockande valmöjligheter och Gehl arkitekters prognos är att många gator kommer att ligga öde på kvällstid om inget görs. Analysen tar explicit upp faktorer som skulle kunna medverka till en responsiv stad men idéförslagen är delvis avhängiga faktorer som är svåra att styra över, som etablering av detaljhandel.

 

Strandpromenaden på Bo 01 (bild 2009) och kanalen genom Norra Ørestaden (bild 2007) är båda samlande stråk, men på helt olika villkor.

 

En liknande analys av Bo 01 skulle också visa på svagheter, men delvis av ett annat slag. Bo 01 har också karaktären av enklav med dåliga kopplingar till Malmö för övrigt. Här finns också blåsiga miljöer, särskilt på strandpromenaden som med nödvändighet utsätts för hårda vindar från Öresund. Här blir jämförelsen ändå orättvis med tanke på den dragningskraft som promenaden har – t o m dagar med ganska ruggigt väder och än mer när solen behagar skina. Den utgör ett rekreationsstråk med badmöjligheter både längs stråket och i dess förlängning. Just strandpromenaden fungerar som det samlande stråket medan nätverket av vindskyddade gränder inte på samma sätt lockar till att röra sig till fots. Det som saknas i stadsdelens inre är i hög grad målpunkter, verksamheter som ger besökare anledning att förflytta sig på gränderna mellan husen.

 

Skillnaderna mellan stadsdelarna är stora, men likheter finns också. Ørestaden som helhet är i stort sett linjär och består av ”objekt på ett snöre”, eller solitära monofunktionella byggnader uppradade längs Metrolinjen. Den framstår som påtagligt dåligt sammankopplad med omgivande stadsdelar. Universitetskvarteret är i någon mån ett undantag genom att en viss breddning sker här när Metron viker av från sin spikraka bana. Bo 01 och Västra hamnen bildar tvärtom en stadsdel som brer ut sig i alla väderstreck. I kontrast till Universitetskvarterets delvis svårhanterliga och ödsliga stadsrum har Bo 01 en variation och småskalighet, som dock inte utnyttjas särskilt väl. På Bo 01 utgör bostäder den enda funktionen i områdets inre, och variationen till trots är möjligheterna små att förändra innehållet av verksamheter. Allt liv koncentreras till strandpromenaden och blir därmed avhängigt öppettider för restauranger och kaféer. Universitetskvarteret har tack vare spatiösa stadsrum en viss potential för förändring. Ytterligare byggnader, möbler och installationer låter sig inrymmas som kan stödja en ökad användning. De monofunktionella byggnadernas tillgång till uterummet kan i någon mån förbättras. Och bottenvåningarnas verksamheter kan göras mer synliga och publika. Det är verkligen ingen kort lista på nödvändiga förbättringsförslag som Gehl arkitekter levererar. Jämförelsen visar att målet ovan är svårt att uppnå: Trots helt olika utgångspunkter och idealföreställningar drabbas båda stadsdelarna – på delvis olika sätt – av liknande begränsningar när det gäller att skapa interaktivitet och förflyttningsalternativ.

 

Om man vill lyfta fram ett gott exempel i detta sammanhang är det en utmaning att välja ett hårt kritiserat svenskt bostadsområde ur det så kallade miljonprogrammet. Rinkeby har blivit känt för sina småbutiker som kunnat etableras i en motsägelsefull process där fastighetsägaren har en nyckelroll som uthyrare av relativt enkla och delvis bristfälliga lokaler till jämförelsevis höga hyror.[3]

 

 

 

Butiksstråket i Rinkeby. Foto: Lina Olsson.

 

Helt bortsett från sådana tveksamheter har etableringen av butiker blivit lyckosam. De fungerar som mötesplatser och faktiskt också som offentliga rum, där samtalen kan handla om allt från rikspolitik till lokala händelser. Flertalet butiker inryms i före detta tvättstugor eller hyresgästlokaler och ger därför en extra hyresintäkt till ägaren. En rad av nya butiker har byggts som en förlängning av ett av stråken från torget, som trots att det vetter mot en park blir en ganska intensiv passage. Butiksraden har ”hängts på” en vanlig bostadslänga vars bottenvåning därmed öppnas upp och aktiveras, en modell som är påtagligt utvecklingsbar och kunde tillämpas i många liknande sammanhang. Varför inte på Entré Malmös livlösa bottenvåning mot Fredsgatan? Exemplet är hoppfullt eftersom det visar hur kraftfulla förändringar av urbana rum kan åstadkommas med relativt enkla medel.

2. Utforma platser och ytor för skrivandet av gatans litteratur

Stadslivet som det beskrivs ovan tycks ofta handla om de erbjudanden som kommersiella verksamheter kan bidra med. Offentliga lokaler, öppna och med gratis tillträde för alla, är mer sällsynta, men är, när de förekommer mycket uppskattade. Det gäller såväl biblioteket som busshållplatsen om än på helt olika sätt. I det öppna offentliga rummet, ute på gatan, bör också finnas ytor och väggar för interaktion och möten.

 

Rymliga ytor för fotgängare – torg, gånggator, breda trottoarer – gör det möjligt att stanna upp och delta i aktiviteter, om så bara att lyssna på en musikant eller kika på en gatuförsäljares sortiment. Det är också här vi hittar dem som samlar in pengar, delar ut reklam eller flygblad eller säljer tidskrifter. Längs dessa stråk och kring de öppna ytorna behövs platser att slå sig ner och vila benen: en bänk, en trappa i solen, den rundade kanten av en fontän, en låg mur. Staden har brist på sittbara ytor – men där de finns och har en attraktiv placering används de nästan alltid. Fasadernas nischer och socklar, elskåpens övre yta, räcken av olika slag, allt som går att sitta på eller luta sig emot kommer till användning.

 

Det jag menar med gatans litteratur är kanske i första hand det som faktiskt skrivs ned, skriftspråkets bidrag till interaktionen i det offentliga rummet. Ofta handlar det om reklambudskap, men här finns också hela den bredd av meddelanden som människor sprider. Skriften på stadens hud dröjer sig kvar, men skrapas bort eller bleks så småningom. Det handlar också om bilder och symboler som pockar på tolkning.

 

Sådana meddelanden tar all tillgänglig plats i anspråk. Som framgår ovan pareras bristen på offentliga anslagstavlor med elskåp, stuprör, trafikskyltarnas stolpar och baksidor, byggnadsfasader osv. För idéellt arbetande kulturutövare, gatukonstnärer, fria grupper, politiska opinionsbildare, individer med en önskan eller ett erbjudande är möjligheterna till kommunikation begränsade. Det behövs plats för affischering också utanför småorterna på landet (där tillgången till affischplats ofta är god). Det behövs ytor där det är tillåtet att måla – och även bli sedd när man målar. Malmö stad, som har haft en ytterst begränsad uppsättning av ytor för affischering, har nu satsat på affischtavlor som är strategiskt placerade vid stadens torg. Staden har också en tillåtande inställning till legala graffitiväggar och nyligen har en ny sådan öppnats längs Parkgatan i Möllevången. Till skillnad från i Stockholm – där den moderata kommunledningen driver en hårdför nolltoleranslinje – finns i Malmö en i grunden positiv inställning till gatukonsten och det offentliga förmedlandet av skriftliga budskap. Den inställningen, menar jag, kan bara vara berikande för staden och dess vitalitet.

 

Det finns också en flyktigare sida av gatans litteratur: Det är allt det som sägs och snappas upp i stunden, fragmenten av andras konversationer, mobilsamtalen, ropen och skratten, musiken och slagorden. Det är svårt att föreställa sig en gata utan sådana ljud. När det blir tyst är det ofta för att gatan har förvandlats till väg eller cykelstig. T o m mitt i natten har gatan sina ljud, svaga som ekon mellan husen. Gatans ljud dränks ibland av andra gatuljud, av byggmaskiner och trafik som gör det omöjligt att höra vad folk säger. Det tillfälliga i stadens innehåll är något som smart mobs bygger vidare på i sina ofta absurda situationistiska aktiviteter: synnerligen kortvariga regisserade händelser i vilka många deltar.

3. Ge plats för att lämna spår – som kan suddas ut eller fyllas i

Texter och fragment av samtal kan förstås också ses som spår. Men de spår som avses här är sådana som uppstår – mer eller mindre oavsiktligt – genom människors dagliga handlingar. Stigarna tidigare i texten är bara ett exempel. Slitage är ett självklart inslag i äldre miljöer. Det ger utrymme för tidens gång att framträda i nuet och framträder i de rundnötta kanterna i trappans steg, den blankpolerade kopparn närmast handtaget på en eljest gröna dörren eller den bortnötta färgen där ett ting mött flitiga användares händer. I det moderna finns däremot ingen plats för patina. Till dess estetik hör frånvaron av ålder i en slags abstrakt tidlöshet. Att modernismens arkitektur som all annan de facto åldras och nöts är något som solkar dess framtoning av ny och fräsch. Att bejaka slitaget som del av den föreliggande verkligheten innebär ett helt nytt sätt att utforma arkitekturen och staden.

 

När modernismens (i ordets vidaste bemärkelse) arkitekter ändå medvetet relaterar till slitage är det genom att välja ”ädla” material som är kända för att slitas och åldras på ett attraktivt sätt: koppar, marmor, läder. Malmö konsthalls råa trägolv – mottagligt för färgstänk och spikhål – är med sin ateljékänsla närmast ett undantag. Spåren i staden är lite av varje: det galvade elskåpet eller vägräcket där det blankpolerade stålet framträder, sotet och paraffinfläckarna efter marschaller, de avnötta kanterna på stentrappor där skejtare hållit till, de svaga skiftningarna i en betongytas gånglinjer och genvägarna som syns som stigar på de få ytor som verkligen tar emot avtryck.

 

Eftersom gåendet är en helt grundläggande aktivitet i staden, knyter jag an till hur människors förflyttningar till fots kan fås att framträda. Det är en sak att bejaka hur restytornas genvägar bildar sammanlänkande mönster och samtidigt fungerande och effektiva trafiknät[4] och en annan att utveckla sätt att avsiktligt låta stigar bli en del av urbana rum med mer intensiv användning. Bland de exempel som går att hitta är parken eller utemiljön där gångvägarna anlades först sedan användarna visat var det är bäst att gå.[5]

 

I den tätare staden är mjukare ytor ovanliga. Men där de finns har de förmågan att ta till sig spår. Nykrattade grusytor är ett exempel. Nysnö ger en tillfällig spårbarhet som förändras med frysning, skrapning och sopning. Ytor som avsiktligt är utformade för att slitage och användning ska märkas även efteråt är ovanliga. Teun Castelein är en holländsk arkitekt som i arbetet med en förort till Rotterdam har lekt med att täcka de spontana genvägar som finns med det gulröda material som används på idrottsanläggningar och tillhörande siffror och symboler.[6] Iden är utvecklingsbar och man skulle kunna tänka sig gräsbevuxna fickparker eller torg där slitaget avslöjar underliggande mönster, som i en ruinstad som delvis röjts fri från den omgivande djungeln.

 

 

Bearbetade stigar i Hoogvliet, Holland (bild Castelein)

 

Spontant uppkomna stigar och genvägar har en säregen skönhet i hur de uttrycker individers samlade och genom materialiteten samordnade handlingar. Men spår kan också sättas på ett mer avsiktligt sätt, t ex som av gardening guerrillas som på olika informella sätt försöker får staden att blomma med hjälp av planteringsaktioner och fröbomber. Spåren av deras aktiviteter blir synliga månader och år senare i enlighet med växtlighetens egna tidscykler.

 

 

1 Detta ”vi” innefattar också byggprocessens aktörer, så fort de (vi) går utanför yrkesrollen.

2 ”Lunna töser”, tre lite stubbiga höghus i Margretedal i södra Lund har en lika stum och avvisande bottenvåning som Entré: http://sydsvenskan.se/bostad/karlgjonsson/article192721/Gatan-ocksa-del-av-din-bostad.html och http://sydsvenskan.se/bostad/article192736/Parasiterande-arkitektur-i-Lund.html. Och följande blogginlägg om kv. Kostern i Göteborg beskriver ett liknande tillstånd: http://biospolitikos.blogspot.com/2008/01/frusen-arkitektur.html.

3 Olsson 2008

4 Att delvis övergivna och rivna delar av rutnätsstaden i Detroit överlagras av stigar som skär diagonalt över rutorna visar att även relativt väl fungerande nätverk kan bli ännu bättre. http://www.boingboing.net/2009/11/23/pathways-of-desire-d.html

5 Ralph Erskine brukar i detta sammanhang nämnas som uppfinnaren av metoden men han saknar verkligen inte konkurrens.

 

Referenser

Asplund, J (1987): Det sociala livets elementära former. Göteborg: Korpen.

 

Bauman, Z (2000): Liquid Modernity. Cambridge: Polity Press.

 

Bech-Danielsen, C & al (red) (2004): Urban Lifescape. Aalborg University Press.

 

Boeri, S & al (2001) Mutations. Barcelona: ACTAR.

 

Bollnow, O F (1990/1963): Mensch und Raum. Kohlhammer

 

Borden, I & al (eds) (2002): The Unknown City, Contesting Architecture and Social Space. The MIT Press.

 

Casey, E S (1997): The Fate of Place. A Philosophical History. University of California Press.

 

Castells & al (2007): Mobile Communication and Society. A global perspective. Cambridge, Mass: The MIT Press.

 

de Certeau, M (1984): The Practice of Everyday Life. University of California Press.

 

Graham, S & Marvin, S (2001): Splintering Urbanism. Networked infrastructures, technological mobilities and the urban condition. London and New York: Routledge.

 

Hajer, M & Reijndorp, A (2001): In Search of New Public Domain. Analysis and strategy. NAI Publishers.

 

Hultman, M (2002): Seaside, Celebration och Windsor. Studier av estetiska regler. Diss, LTH, Institutionen för arkitektur.

 

Ito, M, Okabe, D & Matsuda, M, red (2005): Personal, Portable, Pedestrian. Mobile Phones in Japanese Life. Cambridge, Mass: The MIT Press.

 

Jünger, E (1987/1985): Farligt möte. Interculture. (Eng: A Dangerous Encounter. New York: Marsilio 1993).

 

Katz, J E & Aakhus, M, red (2002): Perpetual Contact. Mobile Communication, Private Talk, Public Performance. Cambridge: Cambridge University Press.

 

Kolb, D (2008): Sprawling Places. Univ. of Georgia Press

 

Latour, B (1998): Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santerius.

 

Latour, B (2005): Reassembling the Social. An introduction to Actor-Network Theory. Oxford University Press.

 

Leach, N (1999): The Anaesthetics of Architecture. The MIT Press.

 

Lefebvre, H (1991/1974): The Production of Space. Padstow, Cornwall.

 

Lefebvre, H (1982/1968): Staden som rättighet. Stockholm: Bokomotiv.

 

Ling, R (2004): The Mobile Connection. The Cell Phone’s Impact on Society. USA: Morgan Kaufmann.

 

Mitchell, D (2003): Right to the City: Social Justice and the Fight for Public Space. Guilford Publications.

 

Nielsen, T (2001): Formløs. Den moderne bys overskudslandskaber. Arkitektskolens forlag.

 

Nylund, K (red) (2007): Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos

 

Oldenburg, R (1989): The Great Good Place. Marlowe& Company.

 

Olsson, L (2008): Den självorganiserade staden. Appropriation av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling.Lunds universitet, Institutionen för arkitektur och byggd miljö.

 

Pallasmaa, J (1996): The Eyes of the Skin. Architecture of the senses. Academy Editions.

 

Rheingold, H (2002): Smart Mobs. The next social revolution. Cambridge, MA: Basic Books.

 

Schumacher, M & Koch, M (2004): “Mapping the Unmapped, Seeing the Unseen”. In Borsdorf, A & Zembri, P, (eds.) Structures – European Cities, Insights on Outskirts. COST action C10. COST Office

 

Sieverts, T (2003): Cities Without cities. An interpretation of the Zwischenstadt. Spon Press.

 

Söderling, J (1998): Stadens renässans. SNS förlag.

 

Till, J (2009): Architecture Depends. The MIT Press.

 

Werne, F (1987): Den osynliga arkitekturen. Vinga press.

 

Wikström, T (2005): Residual space and transgressive spatial practices ­the uses and meanings of un-formed space. Nordic Journal of Architectural Research. 1. 2005.

 

Wikström, T, (2006): ”Att skriva på stadens hud”. I: Cecilia Hansson, (ed): Agora – Cities for People. Malmö stad

 

Wikström, T (2007a): ”Monumentalitet och mobilitet i Flemingsberg”. I: Nylund, K (red): Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

 

Wikström, T (2007b): ”Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg”. I: Nylund, K (red): Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

 

Wikström, T (2008): “Cell Phones and Cities – real and virtual mobilities in the urban landscape”. Paper to annual symposium of Nordic Journal of Architectural Research, April 2008.